Adeodatus

Med tanke på mina senaste inlägg måste jag väga upp allt dödsallvar med lite hederlig Facebookstämning. Sitter hemma efter en lång skoldag, har fått tag på en ny vinyl (singel med Bowie) och sitter nu med en kopp kaffe och en semla och avnjuter efterdyningarna av Bowies toner med Dylands melodiska gitarrspel.

Tro det eller ej, men idag var jag påväg till skolan. Det var cykelfärd över frosttäckta gator och framför fartgalna fordon. (mitt eget inkluderat) Anyway. När jag nått förbi en smal gata som leder upp från Klotet och upp mot AF, börjar det sticka till i min näsa. En odör värd John Kennedy Toole's Ignitus börjar sippra genom mina vädrande öronborrar, och det första som slår mig är något i stil med: "Jävlar, har jag råkat göra ner mig utan att ha märkt det?"

Men efter en sekunds eftertanke kan jag konstatera att så inte är fallet. Det nästa får för mig är att det skulle kunna vara någon form av död, rutten fisk, som på något besynnerligt vis har förpestat morgonluften med en fyllig stank. Allt detta funderar jag över i några få sekunder i mitt huvud, och min slutledningsförmåga blir bara absurdare. För när såväl brakskitar som gammal fisk är bortslaget ur huvudet, inser jag att det i värsta fall skulle kunna vara frågan om någon form av giftig gas, som under ett ljudlöst luftanfall börjat lägga sig över Lunds gatunät, enbart ämnat att döda allt i dess väg.

Detta förde mig genast vidare till människors faktiska utsatthet varhelst man än befinner sig, och den osäkra tillvaron som existerar på vissa platser över jorden. En inte alltför upplyftande reflektion över det moderna samhället en tidig måndagmorgon, jag instämmer. Dock var det till en början en ganska stark känsla, hur tryggt jag än lever i min lilla idylliska tillvaro i Lund.(yes, we all do)

Det slog mig hur rädsla kan sprida sig som en attackerande orm, rakt in i benmärgen, och bita sig fast med en brutal ångest som efterverkning. Jag vet, jag vet, det låter överdrivet och dramatiskt, men det finns en viss poäng i det jag vill ha sagt. För även om jag själv inte till närmelsevis kan föreställa mig den faktiska rädsla som måste vara överhängande vid diverse konflikter och katastrofer, fanns det en viss närhet, ett korn av samma känsla, vilket paketerade sig lite snyggt inom mig. Jag kunde bara känna mig aningen förvånad. Aningen betänksam. (som ni märker) Aningen rädd.

Detta för mig vidare till min slutgiltiga inre diskussion denna morgon, bestående av fenomenet rädsla i samhället, hur den uttrycker sig, om den går att gradera, och varför den existerar, oavsett om man bor i Sverige som något konfliktansatt land i övriga världen. Jag började fundera på om vi hade "rätt" att känna oss rädda, eller om vi ahde det för bra ställt för det. Jag började på något sätt ana, att hela konceptet var ett steg i att förminska och döva den skydlighet vi känner inför andra, att helt enkelt skjuta vårt välbefinnande före oss, och därmed möjliggöra att trippa vidare på tramporna, börja vissla på en lång kärleksballad och fortsätta med ett liv som är simplare än många vill erkänna.

Frågan är: Är det en anka med tre huvudet, eller tre huvuden med en anka?

När man hör namnet Björn Borg, kan man inte undgå att låta tankarna fara iväg till färgglada kalsonger för överpris, där de guppar fram längs stränderna halvt täckte av knälånga badbyxor. Men det som sällan nämns i sambandet, är den man som ligger bakom skapelsen, denna svenska tennisspelare, som banade väg för en enastående karriär, direkt från Södertälje och in i omskrivning av historien.

Så vad är då så speciellt med denna man? Egentligen inte särskilt mycket. (bortsett från hans enastående talang i bollsinnets förlovade konster). Värt att nämna, är dock det namn han så tidigt lade bakom sig, det namn som bidrog till en evig smutskastning och förnedring. Björn Bög var tvungen att försvinna. För alltid.

Man kan tycka, att barn är jordens dvärgänglar, världens framtid, med utseende och uppfinningsrikedom därefter.
Tyvärr kan dessa små ting bete sig som riktiga bastarder, det är utan tvekan vida känt att deras rovdjursinstinkt sätts i rörelse redan vid en föga märkvärdig ålder. Runt 1-2 för att vara exakt.

När det kommer till Björn, hans uppväxt och skoltid, kan man bara framhäva den stora sorg som låg och tryckte bakom varje hörn. För han hade det inte lätt. Nej, vart han än vände sig fick han höra kommentarer som "Björn Bög, hästen sög", ja ni förstår vart jag vill komma. Det intressanta här dock, är inte hans ungdomliga besvärligheter, utan hans förmåga att vända det till en ny portion styrka. Han kunde använda tennis som ett sätt att kanalisera undan förtret och olycka. Detta ledde sedan till en lång karriör som framgångsrik sportsman, och han gjorde allt för att lägga så mycket mark mellan sig och de homoinspirerade påhopp han blev utsatt för som yngre i skolkorridorerna. Tyvärr var detta inte tillräckligt.

Man kan ju tänka sig att en man med den bakgrunden, skulle välja att göra vad som helst, förutom att faktiskt marknadsföra en ny gren inom underklädsindustrin. Men nej, snart var det varje pojkes dröm att kunna svänga förbi närmsta märkebutik, och betala stora summor pengar för att klä sig i färgglada kalsonger som snarast skulle gunna användas som kamoflague i en oerhört otäck tripp.

Man kan med andra ord bara föreställa sig vad som rör sig i huvudet på denna man, och hans faktiska relation till det förflutna som han så länge undvikit.

När jag tittar på mig själv, och min sinnesstämning, blir jag allt mer säker på att jag är någon form av tecknad figur, som råkat fastna med foten i en väderkvarnsvinge, och slungas runt, runt runt. Fråga mig inte hur man fastnar med foten, but that's the story. (får inte glömma att nämna mitt halvrosa hår som fladdrar frenetiskt i vinden) Dock är det inte som en berg - och dalbana, med ett enformigt monotont mönster som systematiskt pendlar mellan bra och dåligt humör. Nej, det är mer som om banan jag slungas i har formen av ett uppochnervänt päron. Det går uppåt i en vid båge, och fortsätter så, tills toppen är nådd, och då börjar det sakta gå neråt, för att sedan snabbt nå den ultimata dippen, vilket sedan vänder upp igen med kraftig fart. Stenhårt, lika väntat som oväntat varje gång.

Egentligen känner jag inte för att skriva sånt här trams, för det kommer bara ut som något negativt. Det är därför jag markerat ordet Päron, eftersom ingenting som liknas med ett sådant kan vara en dålig grej, right?

Igår var jag på avskedsfest för en snubbe som heter Martin.(jävlar, jag har faktiskt börjat berätta om saker som hänt mig på min blogg). Jag inledde kvällen med att dricka en ny öl på Ariman med Sebastian. Den hette Yeti, var 9.5procentig, och gick inte att se igenom, kändes som att hälla upp ren olja. Fy tusan vad den satte ribban högt för kvällen. Sedan började vi gå neråt staden, förbi nersläkta skyltfönster, spelande gatumusikanter, och småpratandes med varsin dansk pilsner i handen. You get the point.

Väl framme på Vildanden efter mycket om och men, drog festen igång, och vi drack fin öl, god öl, mycket öl, och lite vodka. Det enda riktiga missödet under kvällen dök inte upp fören vi var påväg hem, och skulle klä på oss. Jag upptäckte då att någon hade tagit min ena sko, en av de där asfula kängorna med reflexband som skulle kunna användas av ett dagisbarn. Först kunde jag inte undvika att känna att det var en liten bummer, men efter att vi börjat traska hemåt, han med fullständig klädsel, jag med en känga för lite (höjdskillnaden mellan benen blev otroligt underlig) kunde jag inte tänka annat än "fan, detta är ju ganska schysst ändå". Detta beror dels på att det efter ett tag inte gjorde särskilt ont i foten, den blev mest varm och avdomnad (Tack alkohol och kyla) och dels på att det just då fanns någon som varit dum nog att släpa med sig en av de fulaste kängorna som finns i hela världen. Plus att detta betyder att jag blir "tvungen" att börja använda mina vårskor redan nu. Damn, vad jag saknat mina gamla reliker.

Nu är det Tradera, kaffe och mat som gäller, so long boys and gals!

Var bara tvungen att nämna(med tanke på ett tidigare inlägg om mitt genuina hat mot Facebook) att jag åter skaffat skiten. Jag har löjligt svag karaktär, måste bara inse det. Finito.

Igår åkte jag iväg till Fridhem. Ärende: Stå naken inför en grupp människor jag aldrig träffat, få sitt uppmärksamhetsbehov tillfredställt och plånboken fylld på samma gång. I like that.
Att stå modell naken är nästan som att meditera, de där långa poserna som varar i ungefär 12 minuter räcker lång och väl för att man ska kunna sluta fokusera ett skit på omvärlden (förrutom någon enstaka punkt på väggen, eller sandkorn på mattan man står på). Tillslut börjar allt bli suddigt, den utdragna smärtan av musklernas ansträngning tynar bort, och man träder in i ett dis av absolut ingenting. Det borde göras mer at home. Fast kanske med kläder på (eller iallafall min kimono, allt för att ens självbild av en söt munk som sitter och fluktar frenetiskt på golvet emd benen i kors, så att han kan uppnå ett högre stadie av allkärlek)

Det som slog mig igår när jag stod där, var att hela grejen kändes som en sorts anställningsintervju, en redovisning av mig själv, där jag i form av min nakenhet, muntra skämt och pianospel i pausen(oh yes, jag satt nästan helt naken i ett stort rum och spelade piano) visar upp mig, säger "Hej, det är jag som är Benjamin, så här ser min snopp ut, jag är rolig, och kan spela piano." Det var ganska komiskt. I gruppen av de perversa tecknarna fanns två gamla kompisar från Deboras gamla klass. De var vana vid vad de såg, vi satt och diskuterade mina bravader ett år tidigare, då jag var där och stod modell för första gången. Eftersom det var ett så tjärt återseende bestämde jag mig för att stanna kvar över natten och hänga, dricka öl, bli full, lägga mig, och stiga upp dagen efter, för att sedan rusa iväg till skolan, sitta av två lektioner halvsovandes, och sen fylla magen med köttpaj. Poor piggie.

Färdigskrivet för idag, tänker gå och vara putslustig inför Sushi. Kanske att jag visar henne mina kroppsliga former, får se om hon är sugen.