Adeodatus

Tårögd saknad. Den där gnagande längtan som plötsligt hugger fast en, mans tannar upp, blicken blir emd ens helt tom, det ringer i öronen, och man är emd ens fast i ett virrvarr av tankar och scener som spelar framför ens ögon.
Den här låten säger precis allt jag känner just  nu. http://www.youtube.com/watch?v=HgdPXp5phNY
Vart sak har sin tid, palt har sin tid, och korvsylta har sin tid. Nu är det sorgetid i minst en timme.

Efter en omänskligt stor currygryta med ris sitter jag däst och nöjd på mitt rum. Självklart består enda belysningen av levande ljus och en oljelykta. Och för att toppa det hela lyssnar jag på Jazz på Svenska med Jan Johansson. Knastret från LP-spelaren är fint som snus.

Det är verkligen en väldigt perfekt bild av ett väldigt perfekt scenario. Ofta brukar jag försköna liknande saker, och det är sällan jag faktiskt känner mig lika tillfreds som jag utger mig för att vara. Men nu jävlar.

Har inte så mycket nytt att berätta alls egentligen, är mest jävligt nöjd med allt. (pendar fram och tillbaka som en segelbåt i motvind, men så får det vara. Just nu är det vara happiness all over the place. Punkt.)

Snart blir det inköp av dragspel, coh sen tänker jag nöta och nöta tills jag inser att det går att spela lika mycket roligt på pianot, och att köpet egentligen varit onödigt. Can't wait!

Ett deppigt meddelande växlar över i ett mindre deppigt meddelande. En naturlag eller något kan tänkas. Jag har haft en väldigt fin dag med Jean, Yonna och Märta, druckit alltför mycket kaffe, ätit alltför lite, och försökt hålla mig på rätt köl trots det. Det har fungerat hyffsat. Men faktum kvarstår, jag ligger fortfarande och nosar på den hårfina linjen mellan utbrott av glädjetjut, och en förtvivlans avgrund.

Igår när jag var på väg hem från staden, började jag nynna som vanligt där jag spatserade fram. Det är konstigt, eftersom jag knappt gjort det uppe i Gävle, det känns som någon sorts fängslande sfär i Lund som får mig att sjunga.
Anyhow, efter ett tag började jag sjunga på en helt ny melodislinga, och upptäckte efter ett par toner att jag hört den förut. Efter ett par sekunders reflekterande insåg jag att det var ett fragment av en gammal låt jag hittat på och spelat in på mobilen. Känslan låg otroligt nära den när jag lyckades hitta en låt jag drömde om i våras, skrev ner på noter och sedan tog reda på vilken det var. Pure awesomeness.

Jag har tillslut nått min bubbla. Precis sex veckor efter inflyttningen här på Västerberg, kan jag känna av den stämning som jag mer eller mindre förutspådde innan jag börjat här. Jag funderade över hur jag skulle ta min frånvaro från Lund, hur mycket jag skulle saknar familj och vänner, men framförallt, hur jag skulle klara av att ens inse hur långt borta jag skulle befinna mig från Mimmi.

Såhär nu på efterhand vet jag inte riktigt varför jag "hoppades" på att jag skulle klara av att stänga av mig och sjunga in i nya rutiner och bara låta sorg och saknad sjunka in i min kreativitet. För visserligen var det en enormt genomtänkt och perfekt plan, men nu vet jag inte om jag skulle vilja ha det så, om det ens vore möjligt.

Det finns få saker jag är så rädd för som att förlora de jag håller kär, och samtidigt som jag slits mellan saknad och mina klena försök att dämpa denna, sitter en tredje liten part och ugglar i bakhuvudet. Och ju mer jag hoppar fram och tillbaka, mellan smärre panikattacker av hjälplöshet och tomhet, och lyckorus där jag helt fokuserar på det jag är här för att göra, inser jag hur maktlös jag är; jag kommer aldrig, aldrig någonsin kunna lura mig själv. Det är lika omöjligt som det alltid varit.

Egentligen vet jag inte riktigt om det tjänar något till att sitta och älta det, för någon mirakelmedicin lär jag nog aldrig hitta. Men när ens enda två alternativ känns lika omöjliga, blir det svårt att dra någon gräns för de båda. De ryker ihop med varandra jämt och ständigt, och skapar explosioner av förvirring, som kan leda lite vart som helst. Och det skrämmer mig en aning. Det får mig att tappa fattningen, om så bara för en liten stund.

Precis hemkommen fårn kören, varit och smidit spik hela dagen, och längtar mig nu gråtfärdig efter mitt snart stundade samtal med Mimmi. Wihi!
Satte mig precis vid pianot och började spela på en låt jag försökt lära mig ett tag nu. Min lärare sa självklart nej i våras efterosm den var för svår, och jag tänkte "Jahapp". Sen har jag börjat fingra på den på egen hand iallafall, och här sitter jag nu, mens nart första sidan avklarad, och känner mig sjukt stolt och glad! He keeps underestimating me. Fast fyu fan vad jag saknar honom. Antar att jag får leta fadersfigurer på annat håll. (som min nye slöjdlärare till exempel, han är ett praktexemplar, en riktig karlakarl från norrland som tar allt lugnt och metodiskt med glimten i ögat.)

Det är verkligen en underbar tjänsla att klara av saker som man länge funderat på men aldrig vågat gå in för helt. Mitt nästa mål får bli blues, känner att det kan liva upp stämningen här lite(för den är ju så död, jorå)
Ser fram emot min hemresa i helgen, även om det kommer vara tomt utan Mimmi. Fast tror jag kan nöja mig mer än tillräckligt med mina fränder och Jean, min franske vän som är på besök i Lund. It's gonna be awezum!

Nu är det mer piano som gäller, det formligen kliar i fingrarna av spelsug. Som en vis man en sade (inte alls faktiskt, hittar på det just nu): "När rösten tröttnat efter sångens fagra ton, låt då fingrarna ta över, och sjung, bara, sjung!"

(vet inte alls varför det här inlägget skulle få just den rubriken, men tänker på låten jämt och ständigt. Och sen verkar jag tycka att det är extra coolt att börja varje inlägg med en lång parentes med, damn my bad habits)

Hela kroppen kliar sönder av min saknad efter Mimmi, det är som en fullständig, utpumpande tortyr 24/7. Men tur att jag hunnit ladda upp med ett motförsvar de senaste 5 månaderna.
Jag har börjat skriva på ett brev till min moster Ansgaria, ett brev som jag tänkt börja på de senaste två åren. Eftersom hon är nunna och bor på ett kloster(I know, the awesomeness is all over the place) är det väldigt sällan vi ses, vilket är något jag avskyr. Särskilt med tanke på vilken underbar människa hon är, finns få som gjort så mycket gott intryck på mig under så kort tid.

När jag kom till Västerberg fick jag för mig att jag skulle ta tag i mitt skrivande igen. Men ack vad det är svårt att börja när man vet så lite om vad man vill få ner på papper. Det står still i skallen på mig, känns som en stor klump av gamla utslitna idéer i mitt huvud, vilka alla kommer förbli utnötta, trista och samtidigt fullkomligt perfekta(i mina ögon). Och det retar mig vansinnig, jag vet inte vart jag ska börja, hur stora krav jag ska sätta på mig själv, och hur bra jag kan förvänta mig att det kan bli. För det är utan tvekan det som är det största problemet egentligen. Jag brukar alltid ha uppslag, men vill ha en klar bild av min egen förmåga och deras möjliga framgång, annars försvinner inspirationen på två sekunder.

Om man tar träsnideriet till exempel, visste jag redan efter första veckan vart jag låg, hur mycket jag behövde anstränga mig för att göra mig någorlunda nöjd, och samtidigt kunna höja mina krav till en rimlig nivå. Men skrivandet är ett så flytande ämne, en så suddig konstform av ens eget inre, att jag inte vet exakt vad jag vill ha ut av det.

Jag har febrilt letat efter en skiva som perfekt kan motsvara mina önskningar. Jag läste "en mysig skiva" på någons blogg, och tänkte "Fan, jag vill hitta min mysiga skiva, mitt ultimata koncept av avspändhet, vackra tonslingor och känslomässigt laddade texter." Och jag fortsätter leta. Självklart finns det vissa kandidater, men det är så otroligt svårt när man har för mycket musik, jag blir för förvirrad, och vill höra lite av allting. (vilket nog är svaret, jag borde slänga ihop en lista som funkar alla tider. Lite som Lisas brända skiva hon gav mig, damn that's some good shit!

Nu får det räcka med skrivandet för den här gången, hörs igen anytime soon!

Kom precis från ännu ett rep med Syltkören, en hoper människor från bygden som sjunger tillsammans, alla över 65 år(inget tvång) och skitglada är de med. Asskönt att kunna sjunga av sig lite en gång i veckan, känns verkligen super. Adelina och jag bakade kanelbullar till fikat, blev mer än lyckat.
Jag har varit helt upprymd av glada känslor hela dagen, bestämt mig för att hälsa på Mimmi över jullovet, verkligen det bästa någonsin som kunnat hända. Sen har jag fortsatt hugga tråg, och insett att jag helt enkelt älskar att arbeta i trä. Det är så lugnt, våldsamt, roligt och slitigt. Gaawd.

Nu ska jag äta färdigt med tallrik mjölk och müsli, salut!

(helvete vad jag var duktig på att komma på en passande rubrik)
Nu sitter jag och försöker fundera ut ett sätt att sammanfatta Västerberg och stämningen här. Det är verkligen skitsvårt. Idag var vi ute i ösregnet och klöv upp en asp, det var verkligen stora bitar, runt 60cm diametern, som gick att dela på två sekunder med ett par kilar och en slägga. Jag gillar när små grejer påverkar stora saker, som typ 9/11 (jag menar, att ett par små flygplan kunde förstöra huset var rätt duktigt gjort). Sedan forslade vi hem bitarna och började hugga ut tråg i dem, sådana där avlånga skålar som är väldigt typiska för gammalt bondeliv, fyrkantiga fruktskålar ser det ut som. Fast självklart råkade ajg sabba mitt första genom att hugga för ivrigt. It's a shame, really.

Mitt rum är för tillfället upplyst av enbart ett par ljus, väldigt förbjudet, men väldigt mysigt. Har haft en helt underbar helg i Lund, var hemma ett par dagar enbart för att säga hej då till Mimmi, the love of my life. Vi lyckades göra knappt någonting i exakt två dygn utan att vara uttråkade en enda sekund. Kinda impressive. Vår loppsirunda på lördagmorgonen slog alla rekord, vi handlade en stor militärryggsäck, ett par vinterkängor, långkalsonger, en skjorta(assnygg) ett par skjorts(lika assnygga) två kryddburkar, två böcker, ett par handledsvärmare och säkert något mer jag glömt. Sammanlagt 150 spänn, jag gillar't!

Det är verkligen helt sjukt att gå från tre veckors täljande av skedar, till den bästa helgen i mitt liv(+ en jävla massa gråt, men försöker se det som något fint((men jobbigt, uff)) ) till att åter vara tillbaka i mitt rum i andra sidan Sverige, med vetskapen om att jag inte kommer få träffa Mimmi på sjuhelveteslång tid. Fy fan.

Nu är det nog dags för lite mat och kanske att jag går ner en stund och fortsätter tälja lite, det är bra för att rensa hjärnan och komma fram till fina saker man gillar här i världen. (Mimmi, Mimmi, Mimmi)

Sleep tight y'all!

Ligger i sängen på mitt nya rum med Neil Young ringandes i öronen. Egentligen är allting jävligt bra(förrutom en sur doft från min tvättpåse, mina träningskläder borde tvättas omgående). Har varit med mig själv i lite mer än ett dygn, småpratat med en av de inflyttade, vilka nu blivit totalt 5 stycken på min våning.
När nu rummet är iordningställt och allt färdigfixat har jag känt att allt gått väldigt bra, men de senaste timmarna har en ettrig liten hustomte börjat gnaga i mig. Fy fan vad jag saknar Mimmi.
Fy fan vad jag saknar alla egentligen, den sociala kontakten är fullkomligt nödvändig, och kommer bli asbra med ny skostart imorgon. Men Mimmi, som är så bra, och som befunnit sig inom räckhåll större delen av lovet, är nu så långt borta. Det är ett förbannat jäkelskap.

Har lyckats plocka endel kantareller och hittat en ny runda jag kan springa. Sen finns här gott om skog och gulliga affärer i staden med fruktansvärt idiotiska skyltar. De kommer förevigast, jag lovar.

Den senaste veckan har slitits mellan saknad av Mimmi, befrielsekänslan av att kunna spendera runt fem dagar ute i skogen, och en något tilltagande eggande oro över faktumet att fan. Jag ska flytta till Gävle.

Ekebergslund är, för alla som inte vet, min mormor Gunillas gamla barndomshem, ett stort hus beläget i en träddunge i utkanten av Ryd. (Ryd är nästan en by i småland, 40 minuter från Älmhult, som för övrigt faktiskt nu kan räknas som stad då det bor 10000((eller var det 20000?)) människor där). Huset är otroligt nedsmutsat och har stått oanvänt i runt 40 år. Min mormor bestämde sig för att köpa tillbaka det för 4-5 år sedan, och har sen dess börjat försöka fixa till huset, vilket tyvärr mest fått det att gå tillbaka i utvecklingen, då hon under sina smått maniska perioder blir ganska duktig på att stöka ner och göra vissa beslut som bara gör saker värre.

För att komma till saken, åkte jag, Mirjam och Amos dit i torsdags, för att titta till huset. Marianna, vår moster, lyckades övertyga oss om husets framtida möjligheter, och även om vi var något tveksamma i början, med tanke på all smuts och allt skräp som formligen välte över oss när vi gick in, började vi arbeta utanför huset med att lia gräs, hugga ved, såga ner träd och rensa rabatter. Mirjam bestämde sig för att sova över den natten, och Amos och jag åkte ut igen dagen efter. då ahde hon röjt undan i köket och vi blev chockade över hur stor skillnad det var utan lådorna med saker och skitiga väggar och bord.

Efter det började vi genast röja ett rum till vänster om köket, och satte allt som helt enkelt var för fult och onödigt i ett "soprum" (vilket för övrigt fortfarande är fyllt emd skit och väldigt roligt att skratta åt). När detta var färdigt slet vi bort plastmattorna som var fastspikade i golven, och jag bestämde mig för att moppa golven i både det rummet och köket. Första gången ajg någonsin moppar ett hundra år gammalt trägolv, and oh I like it!

Vi fortsatte sedan med att röja i matrummet och hugga ner gräs och ved utomhus. Vi levde helt enkelt det idealiska bondelivet, helt bortkopplade fårn omvärlden, även om vi faktiskt var mitt i en liten by, omgivna av hus. Det vackra med platsen är de träd och en stor bergvall som skär bort allt tråkigt och nytt som ligger omkring.

Det som verkligen gjort mig så lättad och glad under dagarna vi varit där och arbetat, har varit en ny möjlighet som dykt upp, något som inte funnits sen vi sålde vår stuga, nämligen möjligheten att åka iväg till småland och bo någonstans utan att behöva berätta för någon av släktingarna att jag är där, att jag bara kan sitta där och läsa för mig själv, klippa gräs och elda. No offense mot släkten, men jag har saknat det, friheternas frihet i skogen.

Huset i sig är byggt i kraftiga timmerstockar och känns som ett berg när man gräver fram det ur plastmattor och tio lager tapet. Det kommer utan tvekan bli sommarens framtida häng när jag känner att jag haft på tok för många trista kvällar i Lund.

Nu ska jag försöka lugna mig ännu lite mer med musik och en bra bok, coh sen pepap saten inför Hultsfred imorgon, kan nog bara bli en bra fedst, annars börjar jag grina och ha mig, det är ett som är säkert.

Jag tänker skriva när jag tj(k)änner för det. Bara så ni vet.

Har legat i solen och läst i ett par timmar i solen idag. Precis som igår med andra ord. Helgen har fyllts med dålig film på SF (Sucker Punch, just...go away.) "förlust" av årets esplanadenoskuld, lyckades släpa hem en mycket bra skjorta, ett par mycket bra byxor, en ganska okej tröja, en sjukt not okay tröja, en bok av Coelho, en receptbok från 80-talet där kristna idealfamiljer, fula frisyrer och äckliga beskrivningar sätter standarden, och slultligen: En litne, mjuk nalle. Happy me.

På eftermiddagen och kvällen hade jag picnic med Mimmi, vi byggde på dagens kaffeintag, käkade mango och frös sönder. Precis så det ska gå till när man utmanar vädret för tidigt på våren!

Idag har jag legat i solen hela dagen och läst Vindens Skugga, ätit en stor portion pasta och blivit solbränd som bara den. Tyvärr inte vacker brun färg, utan mer åt det rödflagande hållet:)
Tror det får bli lite Friends nu, måste toppa en redan toppad helg, jag menar, övermod har ingen dött av.

Avskyr när musik osm är så bra gör en så deprimerad. Allt är Deboras fel som vanligt, had ekunnat sitta och röja istället för att sitta och snyfta om hon bestämt sig för att komam hem LITE tidigare. FUUU on her.

Idag har jag lyckats sova bort en viktig sak, druckit en ganska angenäm mängd kaffe, eldat och funderat på vad som ska göras härnäst. Fortfarande kluven. Avskyr att det inte går att göra en massa saker samtidigt, jag vill VEKRLIGEN spela piano, men vill VERKLIGEN lyssna på Two Gallants i minst två timmar till. Vill även plöja minst en halv säsong vänner(inne på säsong 3 nu, det håller fortfarande samma skyhöga standard. Heh. Bra Benjih, som om den skulle kunna ändras. Boof.)
Sen vill jag ju självklart läsa en massa böcker, läsa en massa Ernie och klappa katten. Damn, får göra upp ett schema. Men antar att det är det man har sin fria tid till; att skriva upp saker man vill göra, tills man upptäcker att det är försent för det, och man väljer och lägga sig och sova istället. Mums.

Det var inte Benjamin som skrev det senaste inlägget, utan hans smått funtade tvillingbror Bencrapmin. Ni får ursäkta för eventuella störningar som kan ha uppstått. God kväll.

Vet inte om jag nämnt det innan, men såg nyligen om nötknäpparen här hemma. Den där gamla entimmeslånga versionen i tecknade fina figurer från de gamla korta klippen på julafton! Oh how I've longed for it.
Anyhow, ett av slutstyckena, när alla försvinner bort efter att Klara bekänner att hon inte kan stanna kvar i sagolandet.
Det jag vill komma till är mest att jag gått runt hela dagen idag och sjungit på det, spelat det på piano, och försökt föreställa mig alla stråkljud precis så som de låter i filmen. Det är väldigt väldigt fint. Ett av de finaste.

Jag tror min konsert kommer bli bra. Känner det på mig. Får bara inte ryckas iväg av mig själv, kan sluta åt skogen isåfall, och DET hade varit illa.
Yeh, that's all, sov gott, eh yeh.

Hemma och lyssnar på The Smiths och tror att jag blivit kär i vädret utanför mitt alldeles oegna hus. (oh darn, sitter verkligen och kommenterar vädret i min blogg, I'm sooo loosing it.)
Detta var uppenbarligen den där intressanta uppföljaren jag lovade tidigare, hoppas ingen känner sig lurad och sviken. Eller jo, gör det, blir mycket lättare att göra saker bättre då. Tror jag.

Igår drack jag en mastodontöl som kostade farligt mycket pengar, och var minst lika god!
Detta var före Spykens beloved musikal, Mirjam och jag var helt enkelt tvugna att förgylla kvällen en gnutta.

Jag har fått väldigt röda knogar för tillfället, vet inte alls varför. Kanske för att jag spelar så mycket piano(nej jag använder inte själva knogarna när jag spelar) eller lider jag av någon typ av järnöverskott i blodet, vilket för det att åka ner i händerna asmycket. Eller något helt annat, who cares anyway.

Snart är det lab på naturen, och jag har insett att fredageftermiddagar är helt tidpunkt för sådant, men ska göra mitt bästa. Det är trots allt lite värdelöst att ägna 3 år åt någonting bara för att strunta i det fullständigt när det är två månader kvar. Nej, jag tror bestämt det är dags för lite superstudying with ze reflexess and suches.

Om jag kommer på något överhuvudtaget av intresse lovar jag att skrika till, ser tyvärr inte så ljust ut. (har hittat låten jag halvdrömt om, det är det enda riktigt feta som hänt sen sist!)

När gårdagen pendlade mellan visst ångestladdat vemod i bakisfyllans namn, var det svårt att stänga ute det faktum att Dasborat varit borta på tok för länge. hon om någon borde ställas inför domstolen i Haag, åtalad för mordförsök på hennes familj, såväl fysiskt som psykiskt. Hon kommer få stora problem. Då tacklade jag min saknad med Two Gallants. Idag, gay as I am(the old meaning of the word ofc) köttar jag sönder dagens första solstrålar med Of Montreal, The Past Is A Grotesque Animal och ännu en av de mest fulländade skivorna någonsin, Harvest med min älsklingsNeil.

Det finns kaka på bordet, grädde i kylen, vin i urinen, och en avtagande huvudvärk i min gulliver. No more pain there, mister Alex. Det svåraste nu är att ta dagens redan högoddsade superbitet till ännu mer storslagna och oanade höjder. Men det får bli ett framtida problem, nu tänker jag lägga mina överdrivna floskler på hyllan. "but enough of words, action speak louder then!"

När jag ligger och kravlar längst ner i avgrunden brukar jag upptäcka att det är rätt lätt att krafsa ner mig själv en aning djupare, det brukar bli lite varmare så. Idag dock, tänker jag söka mig till godis och Ricky Gervais Show, det är nog det enda som går att komma undan med fullständigt för tillfället.
So long everyone, återkommer med eventuella superbra filosofiska tankegångar som lär skaka världen i dess grundvalar, because, that's what I do.

Min runda, pliriga polack sitter framför pianot med samma blåa yllekofta, och spelar upp en av de nocturner av Chopin som jag eventuellt ska lära mig. Jag befinner mig bredvid och småskrattar, som vanligt när han spelar ett stycke träffar min själ med hårfin pricksäkerhet. Det går inte att sluta. Tror jag.
Men sedan börjar jag fundera på min egen framtid, mina planer på ett år uppe i Gävle på en folkhögskola mitt ute i skogen, vilket kommer omöjliggöra framtida lektioner med Krzystof, något som bara det känns lite dystert. Sedan börjar jag betrakta hans skarpa näsa, det gråa håret som ligger ansat runt bakhuvudet likt ett tunt bildäck, de halvt vattninga ögonen. Ålderns ofrånkomliga kamp mot den mänskliga viljan att leva.
Jag grips plötsligt av en svag fruktan för att han inte kommer finnas vid livet när jag är tillbaka, att denna vår blir den första och sista med honom. Egentligen kan det te sig som en ganska barnslig och obefogad tanke, eftersom den lilla risken att han skulle slås till marken av en hjärtinfarkt eller liknande känns ganska otrolig, åtminstone inom en snar framtid.
Likväl är dock min stund av totalt lugn som bortblåst, och jag sitter där, en ung pojkspoling som betraktar en äldre man med en stor del av sitt tidevarv fyllt till bredden. Det är dystert, det känns overkligt, jag böjer mig för en kort sekund under världens ofrånkomliga lagar och osynliga ord. Stycket mynnar sedan ut och jag känner mig åter fri.