Adeodatus

Jag har tillslut nått min bubbla. Precis sex veckor efter inflyttningen här på Västerberg, kan jag känna av den stämning som jag mer eller mindre förutspådde innan jag börjat här. Jag funderade över hur jag skulle ta min frånvaro från Lund, hur mycket jag skulle saknar familj och vänner, men framförallt, hur jag skulle klara av att ens inse hur långt borta jag skulle befinna mig från Mimmi.

Såhär nu på efterhand vet jag inte riktigt varför jag "hoppades" på att jag skulle klara av att stänga av mig och sjunga in i nya rutiner och bara låta sorg och saknad sjunka in i min kreativitet. För visserligen var det en enormt genomtänkt och perfekt plan, men nu vet jag inte om jag skulle vilja ha det så, om det ens vore möjligt.

Det finns få saker jag är så rädd för som att förlora de jag håller kär, och samtidigt som jag slits mellan saknad och mina klena försök att dämpa denna, sitter en tredje liten part och ugglar i bakhuvudet. Och ju mer jag hoppar fram och tillbaka, mellan smärre panikattacker av hjälplöshet och tomhet, och lyckorus där jag helt fokuserar på det jag är här för att göra, inser jag hur maktlös jag är; jag kommer aldrig, aldrig någonsin kunna lura mig själv. Det är lika omöjligt som det alltid varit.

Egentligen vet jag inte riktigt om det tjänar något till att sitta och älta det, för någon mirakelmedicin lär jag nog aldrig hitta. Men när ens enda två alternativ känns lika omöjliga, blir det svårt att dra någon gräns för de båda. De ryker ihop med varandra jämt och ständigt, och skapar explosioner av förvirring, som kan leda lite vart som helst. Och det skrämmer mig en aning. Det får mig att tappa fattningen, om så bara för en liten stund.