Adeodatus

Min kropp är ett vapen. Ett blodtörstigt, pulserande stycke kött och nervvävnad som drar in luften i jämn rymt. Med fullaste träningsmundering tar ajg mig ut ur huset med mina långa järnbeklädda stavar, mina spjut, nerstoppade i en provisorisk väska av kartong unger armen. Vägen ligger framför mig som ett långt sträck, under min lugna jobbingtur nerför sångarevägen möter jag en förbipasserande buss, vars fönster på två sekunder fylls av vetgiriga ögon, då de följer mig och mitt påtagligt långa paket.

Väl framme vid min nyfunna, inramade gräsmatta av tio meter snårbeklädda vallar längs motorvägen, pustar jag ut. Spjuten finner sig till rätta på marken, och jag plockar fram dem lugnt och metodiskt från deras trånga bo. Men det är inte dags att slunga iväg dem riktigt än, nej jag har lärt mig från helgens delvis bittra äventyr, att kroppens sega muskler och senor måste värmas upp, måste förberedas till det yttersta på vad som komma skall, om maximal kraft och euforiska  känsla av hänförelse ska uppnås.

Efter olika uppvärmingslekar, med trängtan efter det första kastet i bakhuvudet, blir det tillslut dags. Det nedkylda träet ligger stadigt i min hand, med tummen och pekfingret greppar jag det precis bakom snöringen, som en löst åtsittande halv ring, tar ett par steg tillbaka, vinklar upp spetsen mot den gråa skyn, och slungar sedan iväg det efter en kort sprint, ett kast som avslutas med ett dovt nerslag i den frusna marken.

Nu är det dags för Leonard Cohen, I sure need it.

Idag anlände mitt efterlängtade elpiano, under exakt de omständigheter jag förutspått. Jag föreställde mig själv springa en runda på eftermiddagen, sen direkt efter ta itu med min punktering på bakdäcket (första gången någonsin, am I spoiled or what) för att sedan få pianot levererat när jag är mitt uppe i arbetet! Inte en gnutta avvek, jag lyckades till och med fortsätta laga cykeln trots det trängtande pianot som väntade på mig inne på rummet. nu är det uppskruvat, igång och tjuter som aldrig förr.

Now, bed/coffee/movie. Or...I see a combo. Oh yes.

På posten ligger nu ett stort elpiano från Tyskland, två stycken träspjut och en notbok med samlade verk av Chopin. Känner mig som en utfattig vilde med ett musikaliskt beroende. Not good, not good.

I helgen drack jag öl, trots att jag lovat mig själv att avstå för en gångs skull. Men det var god öl, och den fick mig att impulsåka till Älmhult på lördagkvällen, för att sedan fortsätta festa med kusiner och fränder till långt in på natten. A total win in my opinion.

Nu har jag tänkt återgå till att läsa en stund innan jag gör färdigt gammalt skolkrafs (har hört att man måste anstränga sig någon gång ibland..) Ahoy!

Ikväll slog det mig hur otroligt viktigt det är för ens egen självbild att fatta beslut som man är övertygad om gör någonsomhelst skillnad till det bättre för en. (missta mig inte, självklart kan dessa beslut förändra saker till det bättre för andra, syftar på ett välbefinnande i en själv av att man gjort något "rätt")

Har tillbringat de senaste timmarna på en föreläsning med Tim Jackson, författare och ekonom, som diskuterade dagens ekonomiska system, de instutioner som är byggda uppe på denna grund, och dess effekt på världen. Han höll sin föreläsning i samband med en nyligen svenskt översatt roman vid namn "Välfärd utan Tillväxt", vilket behandlar just synen på ekonomi, och de förödande konsekvenser den kan få för oss inom en snar framtid.

Det var väldigt mycket intressant information och paralleller gick ständigt att dra till de filmer som på senaste tiden väkt mitt medvetande, och satt igång de små klockor i huvudet som säger åt mig att något är otroligt fel. Men det är fören nu jag börjat kunna identifiera och placera vissa av dessa problem, kunnat sätta ord på dem, och kritiskt granska dem.

Imorgon tänker jag genast rusa iväg till bokhandeln och köpa boken, sedan cykla vidare till doktorn, sitta i väntrummet och läsa de inledande sidorna, lämna lite blodprover(sånt där coolt som man gör ibland ni vet) och sedan störta hem och (förhoppningsvis) förlora mig själv i en dimma av ekonomiska termer, ideologiska avståndstaganden, och modeller över det konsumtionssystem vi alla tar del av idag, utan att egentligen ifrågasätta dess existens. Det som är skrämmande är just det, att man helt enkelt tar något för givet. För det är en stor skillnad på att ifrågasätta och kritiskt granska något, och att förkasta något rakt av. Men när man helt enkelt inte tar till sig sanningen som är skrattretande simpel: Det finansiellt baserade samhället vi lever i är inte en perfekt konstruktion som är uppbyggd på en evigt hållbar mall. Det kan inte fungera om folk börjar reflektera över hur det fungerar, ifrågasätter pengars funktion, och möjligheterna att utnyttja det på väldigt tveksamam vis.

Nu ska jag sova. Om ni har tur, slipper ni fler långrandiga inlägg om det monetära systemets avgrund och felande punkter, beror helt på hur mycket jag uppskattar boken imorgon. But until then, sleep tight!

Den liksom kittlar mig i munnen. Jag kan inte riktigt förstå vad egentligen, eftersom det inte är fören på senare tid som jag inbillat mig att jag faktiskt uppskattat det på riktigt. Drycken ligger där bak i gommen, pränter sittt sanna jag direkt in i min hjärna, och säger, bara vid första anblick, att den vill mig mer än ge mig ett kort rus.
Egentligen finns det inget direkt problem med det. Eller jo. Nog finns det problem med det, men att substansen alkohol hela tiden väntar på att få bli nersköljt med djupa, långa klunkar, till en början alltid mot intagarens vilja, och alltid mot intagarens säkra förfall, är något som inte borde gå att blunda för.

Jag har länge funderat kring frågan om vart vår längtan efter denna dryck sitter. Om det är så rotat sen våra förfäder att vi inte kan avstå det, eller om det helt enkelt är en samhällskonstruktion som säger åt en att det är ett måste att gå ut och supa, att det är ett måste att se upp till äldre människor som berättar om deras bravader på fester och festivaler. Och det är inte fören jag insett att jag allt mer, ju äldre jag blir, och ju mer jag märker av yngre människors beundran för historier som alltid låter festligare än de är på papper, blir äcklad av mig själv. Blir mer äcklad för varje klunk öl jag tar, blir äcklad av det psykiska beroendet av en dryck som inte ens behöver finnas, men som låser in människor i osynliga handbojor, oavsett man vill det eller ej.

Jag vill kunna säga att problemet enbart ligger hos mig, att jag, hur ordentlig jag än må vara på fyllan, får skylla mig själv som inte kan kontrollera mängden utan att falla in i de deprimerande kvällarna av total ångest och självömkan. Men är det verkligen så enkelt? Är det enbart jag av alla i hela världen som mår åt helvete på grund av denna dryck? Är det så att  det enbart är jag i min familj som mår dåligt av alkohol, bara för att jag är den enda som visar det? Det är i mina ögon en omöjlighet. Och jag avskyr att det är så.

Det värsta är, att jag när jag föreställer mig själv på en fest där jag håller mig helt nykter, ser jag en livlös, tom kropp som går runt, ler falskt mot andras fyndiga skämt, uppkomna ur alkoholens rus. Jag kan inte föreställa mig en lyckad fest där jag ensam är nykter, men fortfarande kan glädjas. Det gör mig smått nervös, ibland nästan livrädd. För jag förstår inte hur något kan vara så fängslande, så otroligt manipulativt att det nästintill tvingar en till konsumtion, trots vetskapen om dess negativa effekt.

Jag må vara en svag individ, och det har jag sedan länge insett. Men det värsta är inte att vara svag eller stark, nej, det värsta är att inte kunna anpassa omvärlden efter sin egen styrka. För klarar man inte av det, är det stört omöjligt att leva i en dräglig vardag som inte ständigt försöker förgöra en.

Med dessa tankar i bakhuvudet tänker jag sova ruset av mig, och hoppas på att Sushi sover exakt lika stillsamt imorgon som nu. Godnatt.

Egentlingen hade jag tänkt låta Zeitgeists nya film bli en kort liten notis, men så knycker händelsen hela inläggets rubrik. Helvete.

Är mer än sugen på att vältra mig i samhällsstruktur, ekonomiskt förfall och framtidens chanser för en humanare värld. Men borde jag vänta? Det känns som lite av en tradition att se filmerna med min tjära syster Mirjam, kanske att så får bli även denna gång.

Anyhow, ser fram emot kvällen, Seirra Nevada, vinyl, pizza och firandet av en idag 18 år fylld kompis står på tapeten. (or wait a minute...)

Nu är det mer piano och jamming med Amos som gäller. Kanske sätter i mig en av de där rödsvarta klubborna, vars skapare borde få nobelpris för.(fredspris/kemi/biologi/fysik, you name it, han är fan värd allt)

Happy dreaming, Soya hälsar.

Det som ligger till grund för Stringbergs gemytliga kvinnohat kan lättast klargöras om man tittar på de yttre faktorer som formats fram av det patriarkala samhället. Han hyste en stark vilja att bära faktiska kvinnokläder i form av kjolar, klänningar, strumpbyxor och vita läderhandskar. Han ville kunna snurra på ett vitt tygparaply i solskenet en tidig vårmorgon.

Det är just detta som honom att lägga energin på något annat. Han formade fram en negligering av kvinnor som denna värld sällan skådat, till följd av samhällets många orättvisor, orättvisor han på så sätt faktiskt förstärkte.
Det mest intressanta är att han, trots sin omedvetenhet, kom att bli en av stöttepelarna i den queer-rörelse som idag har vuxit sig stor över hela världen. Beakta detta.

Ivriga äldre läsare har säkerligen kunnat följa min ganska stora passion för erland loe (visst är det skönt att skippa de där stora bokstäverna för en gångs skull?). Hans Naiv.Super, Doppler, och kronjuvelen Blåst. Det finns ett antal små element och citat som jag fortfarande minns från boken, små passager som, åtminstone för en stund ruckade på min bild av världen, och tände en liten gnista någonstans. Det är egentligen omöjligt att precisera vart den sitter, om den fortfarande finns kvar någonstans. Men jag inbillar mig att jag, genom att ta upp boken än en gång, kan försöka återskapa de element som för så längesedan satte sina vaga spår i mig.

Jag kan nog inte uttrycka min fulla älskvärdhet när det gäller Californication, och därför låter nog helst bli. Men likväl förtjänar den bli omnämnd, ja minst sagt. Off we go, hang in tight!

Med tanke på mina senaste inlägg måste jag väga upp allt dödsallvar med lite hederlig Facebookstämning. Sitter hemma efter en lång skoldag, har fått tag på en ny vinyl (singel med Bowie) och sitter nu med en kopp kaffe och en semla och avnjuter efterdyningarna av Bowies toner med Dylands melodiska gitarrspel.

Tro det eller ej, men idag var jag påväg till skolan. Det var cykelfärd över frosttäckta gator och framför fartgalna fordon. (mitt eget inkluderat) Anyway. När jag nått förbi en smal gata som leder upp från Klotet och upp mot AF, börjar det sticka till i min näsa. En odör värd John Kennedy Toole's Ignitus börjar sippra genom mina vädrande öronborrar, och det första som slår mig är något i stil med: "Jävlar, har jag råkat göra ner mig utan att ha märkt det?"

Men efter en sekunds eftertanke kan jag konstatera att så inte är fallet. Det nästa får för mig är att det skulle kunna vara någon form av död, rutten fisk, som på något besynnerligt vis har förpestat morgonluften med en fyllig stank. Allt detta funderar jag över i några få sekunder i mitt huvud, och min slutledningsförmåga blir bara absurdare. För när såväl brakskitar som gammal fisk är bortslaget ur huvudet, inser jag att det i värsta fall skulle kunna vara frågan om någon form av giftig gas, som under ett ljudlöst luftanfall börjat lägga sig över Lunds gatunät, enbart ämnat att döda allt i dess väg.

Detta förde mig genast vidare till människors faktiska utsatthet varhelst man än befinner sig, och den osäkra tillvaron som existerar på vissa platser över jorden. En inte alltför upplyftande reflektion över det moderna samhället en tidig måndagmorgon, jag instämmer. Dock var det till en början en ganska stark känsla, hur tryggt jag än lever i min lilla idylliska tillvaro i Lund.(yes, we all do)

Det slog mig hur rädsla kan sprida sig som en attackerande orm, rakt in i benmärgen, och bita sig fast med en brutal ångest som efterverkning. Jag vet, jag vet, det låter överdrivet och dramatiskt, men det finns en viss poäng i det jag vill ha sagt. För även om jag själv inte till närmelsevis kan föreställa mig den faktiska rädsla som måste vara överhängande vid diverse konflikter och katastrofer, fanns det en viss närhet, ett korn av samma känsla, vilket paketerade sig lite snyggt inom mig. Jag kunde bara känna mig aningen förvånad. Aningen betänksam. (som ni märker) Aningen rädd.

Detta för mig vidare till min slutgiltiga inre diskussion denna morgon, bestående av fenomenet rädsla i samhället, hur den uttrycker sig, om den går att gradera, och varför den existerar, oavsett om man bor i Sverige som något konfliktansatt land i övriga världen. Jag började fundera på om vi hade "rätt" att känna oss rädda, eller om vi ahde det för bra ställt för det. Jag började på något sätt ana, att hela konceptet var ett steg i att förminska och döva den skydlighet vi känner inför andra, att helt enkelt skjuta vårt välbefinnande före oss, och därmed möjliggöra att trippa vidare på tramporna, börja vissla på en lång kärleksballad och fortsätta med ett liv som är simplare än många vill erkänna.

Frågan är: Är det en anka med tre huvudet, eller tre huvuden med en anka?

När man hör namnet Björn Borg, kan man inte undgå att låta tankarna fara iväg till färgglada kalsonger för överpris, där de guppar fram längs stränderna halvt täckte av knälånga badbyxor. Men det som sällan nämns i sambandet, är den man som ligger bakom skapelsen, denna svenska tennisspelare, som banade väg för en enastående karriär, direkt från Södertälje och in i omskrivning av historien.

Så vad är då så speciellt med denna man? Egentligen inte särskilt mycket. (bortsett från hans enastående talang i bollsinnets förlovade konster). Värt att nämna, är dock det namn han så tidigt lade bakom sig, det namn som bidrog till en evig smutskastning och förnedring. Björn Bög var tvungen att försvinna. För alltid.

Man kan tycka, att barn är jordens dvärgänglar, världens framtid, med utseende och uppfinningsrikedom därefter.
Tyvärr kan dessa små ting bete sig som riktiga bastarder, det är utan tvekan vida känt att deras rovdjursinstinkt sätts i rörelse redan vid en föga märkvärdig ålder. Runt 1-2 för att vara exakt.

När det kommer till Björn, hans uppväxt och skoltid, kan man bara framhäva den stora sorg som låg och tryckte bakom varje hörn. För han hade det inte lätt. Nej, vart han än vände sig fick han höra kommentarer som "Björn Bög, hästen sög", ja ni förstår vart jag vill komma. Det intressanta här dock, är inte hans ungdomliga besvärligheter, utan hans förmåga att vända det till en ny portion styrka. Han kunde använda tennis som ett sätt att kanalisera undan förtret och olycka. Detta ledde sedan till en lång karriör som framgångsrik sportsman, och han gjorde allt för att lägga så mycket mark mellan sig och de homoinspirerade påhopp han blev utsatt för som yngre i skolkorridorerna. Tyvärr var detta inte tillräckligt.

Man kan ju tänka sig att en man med den bakgrunden, skulle välja att göra vad som helst, förutom att faktiskt marknadsföra en ny gren inom underklädsindustrin. Men nej, snart var det varje pojkes dröm att kunna svänga förbi närmsta märkebutik, och betala stora summor pengar för att klä sig i färgglada kalsonger som snarast skulle gunna användas som kamoflague i en oerhört otäck tripp.

Man kan med andra ord bara föreställa sig vad som rör sig i huvudet på denna man, och hans faktiska relation till det förflutna som han så länge undvikit.

När jag tittar på mig själv, och min sinnesstämning, blir jag allt mer säker på att jag är någon form av tecknad figur, som råkat fastna med foten i en väderkvarnsvinge, och slungas runt, runt runt. Fråga mig inte hur man fastnar med foten, but that's the story. (får inte glömma att nämna mitt halvrosa hår som fladdrar frenetiskt i vinden) Dock är det inte som en berg - och dalbana, med ett enformigt monotont mönster som systematiskt pendlar mellan bra och dåligt humör. Nej, det är mer som om banan jag slungas i har formen av ett uppochnervänt päron. Det går uppåt i en vid båge, och fortsätter så, tills toppen är nådd, och då börjar det sakta gå neråt, för att sedan snabbt nå den ultimata dippen, vilket sedan vänder upp igen med kraftig fart. Stenhårt, lika väntat som oväntat varje gång.

Egentligen känner jag inte för att skriva sånt här trams, för det kommer bara ut som något negativt. Det är därför jag markerat ordet Päron, eftersom ingenting som liknas med ett sådant kan vara en dålig grej, right?

Igår var jag på avskedsfest för en snubbe som heter Martin.(jävlar, jag har faktiskt börjat berätta om saker som hänt mig på min blogg). Jag inledde kvällen med att dricka en ny öl på Ariman med Sebastian. Den hette Yeti, var 9.5procentig, och gick inte att se igenom, kändes som att hälla upp ren olja. Fy tusan vad den satte ribban högt för kvällen. Sedan började vi gå neråt staden, förbi nersläkta skyltfönster, spelande gatumusikanter, och småpratandes med varsin dansk pilsner i handen. You get the point.

Väl framme på Vildanden efter mycket om och men, drog festen igång, och vi drack fin öl, god öl, mycket öl, och lite vodka. Det enda riktiga missödet under kvällen dök inte upp fören vi var påväg hem, och skulle klä på oss. Jag upptäckte då att någon hade tagit min ena sko, en av de där asfula kängorna med reflexband som skulle kunna användas av ett dagisbarn. Först kunde jag inte undvika att känna att det var en liten bummer, men efter att vi börjat traska hemåt, han med fullständig klädsel, jag med en känga för lite (höjdskillnaden mellan benen blev otroligt underlig) kunde jag inte tänka annat än "fan, detta är ju ganska schysst ändå". Detta beror dels på att det efter ett tag inte gjorde särskilt ont i foten, den blev mest varm och avdomnad (Tack alkohol och kyla) och dels på att det just då fanns någon som varit dum nog att släpa med sig en av de fulaste kängorna som finns i hela världen. Plus att detta betyder att jag blir "tvungen" att börja använda mina vårskor redan nu. Damn, vad jag saknat mina gamla reliker.

Nu är det Tradera, kaffe och mat som gäller, so long boys and gals!

Var bara tvungen att nämna(med tanke på ett tidigare inlägg om mitt genuina hat mot Facebook) att jag åter skaffat skiten. Jag har löjligt svag karaktär, måste bara inse det. Finito.

Igår åkte jag iväg till Fridhem. Ärende: Stå naken inför en grupp människor jag aldrig träffat, få sitt uppmärksamhetsbehov tillfredställt och plånboken fylld på samma gång. I like that.
Att stå modell naken är nästan som att meditera, de där långa poserna som varar i ungefär 12 minuter räcker lång och väl för att man ska kunna sluta fokusera ett skit på omvärlden (förrutom någon enstaka punkt på väggen, eller sandkorn på mattan man står på). Tillslut börjar allt bli suddigt, den utdragna smärtan av musklernas ansträngning tynar bort, och man träder in i ett dis av absolut ingenting. Det borde göras mer at home. Fast kanske med kläder på (eller iallafall min kimono, allt för att ens självbild av en söt munk som sitter och fluktar frenetiskt på golvet emd benen i kors, så att han kan uppnå ett högre stadie av allkärlek)

Det som slog mig igår när jag stod där, var att hela grejen kändes som en sorts anställningsintervju, en redovisning av mig själv, där jag i form av min nakenhet, muntra skämt och pianospel i pausen(oh yes, jag satt nästan helt naken i ett stort rum och spelade piano) visar upp mig, säger "Hej, det är jag som är Benjamin, så här ser min snopp ut, jag är rolig, och kan spela piano." Det var ganska komiskt. I gruppen av de perversa tecknarna fanns två gamla kompisar från Deboras gamla klass. De var vana vid vad de såg, vi satt och diskuterade mina bravader ett år tidigare, då jag var där och stod modell för första gången. Eftersom det var ett så tjärt återseende bestämde jag mig för att stanna kvar över natten och hänga, dricka öl, bli full, lägga mig, och stiga upp dagen efter, för att sedan rusa iväg till skolan, sitta av två lektioner halvsovandes, och sen fylla magen med köttpaj. Poor piggie.

Färdigskrivet för idag, tänker gå och vara putslustig inför Sushi. Kanske att jag visar henne mina kroppsliga former, får se om hon är sugen.

En av världens bästa böcker heter Naiv.Super. Alla borde läsa den.
Nu sitter jag hemma, har blivit förgrymmad och tröt tpå att mitt rum fungerar som lekstuga åt resten av familjen, Borde aldrig ha flyttat in mitt piano hit. Spelade nyss igenom monskenssonaten på typ 3 minuter. Den ska ta 5. Har lugnat ner mig lite nu, öppnat fönstret, plockat undan kläder, börjat andas lite mer normalt. Fast tyvärr luktar jag gammal gubbe och ruttna popcorn i munnen, avskyr det. Jävla förkylning. Men ja' e inte bitter.

Ska sätta på någon film snart, känner att kvällen behöver försvinna, vill åka till Denmark snarast. Jag har en stor platstunna på mitt rum. Den är ett instrument och skräp på samma gång. Jag älskar att saker alltid har mening, så länge man kan lära sig att värdesätta dem.

Cheers y'all!

I veckan gick det upp för mig hur elementet Facebook verkligen fungerar. Jag roade mig en kväll, med frustande skratt och *giggles* all over the place. Responsen var oerhört svag. Inte för att jag förväntade mig några kraftigare hejarop, det var trots allt ganska löjliga, intetsägande och stundtals ritkigt tråkgia saker jag skrev. Det som förvånade mig, var dock folks oförmåga att ens se att jag skämtade, att kommentarerna bara var bullcrap som inte hade någon direkt substans alls. Det tyckte dock inte vissa av mina kontakter.
Vissa tyckte att jag var knasig för att jag inte höll mig till formella "ujuj, jag hatar snön"-inlägg, medan andra kallade mina inlägg för ren dynga, och de bad mig omgående att sluta.

Jag förstår inte riktigt. Jag blir mer förtvivlad och sårad än upprörd. (okay, jag erkänner, blev rätt upprörd med). Att människor kan acceptera att sedan bombaderas med ett flertal applikationer som berättar hur gammal man ska bli, när man ska gifta sig, vilken hårfärg man EGENTLIGEN vill ha, och vilken Harry Potterfigur man är, men inte tycka att det är okej att jag skriver saker som är helt nonsens och som bara kan ignoreras om man känner för det, (en av kommentarerna var till exempel en simpel punkt) känns så ofattbart trångsynt och fyllt med bristande verklighetsuppfattning, att jag blir gråhårig.

En av sakerna som gör mig mest upprörd, är att vissa av statusuppdateringarna hade kunnat komma från vem som helst egentligen, men eftersom de inte "passade in på min image" blev de utdömda som strunt direkt. Det slog mig med ens. Människors förhållande till internet är exakt likadant som deras förhållande till verkligheten. Med skillnaden att de inte vågar uttrycka sig fören de befinner sig i cyberrymden.

För min del kändes det med ens solklart. Jag avskyr Facebook. Jag avskyr den hjärndödande klump som dragit tills ig 500miljoner människor världen över. Jag avskyr att människor(inklusive jag) fastnar framför detta endlösa malande framför Farmville, intetsägande applikationer och statusuppdateringar som till nittio procent består av ganska meningslös information.

Att människor kommunicerar är väldigt bra, och det vanliga dravlet, som kontaktnät och möjlighet att få tag på människor man inte träffat på länge och dylikt. Men att förflytta umgänget från verkligheten in i datorn förvandlar detta beteendet till en likställning med en bunt WoW-beroende.

Jag trodde det var omöjligt att plocka bort sitt konto, men uppenbarligen är det möjligt. Det tar två veckor, men känns som en självklarhet tills vidare. Om folk är intresserade: Logga in på Facebook, och tryck på "ta bort facebook"-länken från den här bloggen -> http://www.vun.se/entry/129/#comment:4

So long, everyone!

Sitter i klassrummet. Vi har haft ännu ett misslyckat och fint ehlmöte, alltid same story, alltid samma förvirrade klassföreståndare som trippar iväg med ett försiktigt "hej då", utan något som helst gensvar. Det är en mycket intressant relation vi har, klassen, Anette och Johan.

I helgen gjorde jag och mina syskon(minus debora, plus Paul, en skön snubbe som vi inte kände sen innan, I'll tellt he story)
Paul är alltså en bekant till Hanna, äldst syster, och Jonatan, kusinen vi var påväg upp till för att fira.

För att göra historien klar och tydlig: Jonatan, kusin, fyllde 30 år i helgen, och alla kusinbarn(runt 12-13 stycken) plus Jonatans vänner åkte upp till smålandsskogarna för att hålla en överraskningsfest i hans ära.
Presenten pendlade mellan en Roskildebiljett, presentkort till kläder och skor, ett fiskespö och Dubstertröjor. Protesterna i min familj var ruggande. Det slutade med att alla lade ihop till en vinkyl. Kostar omkring 2-3tusen kronor, och är till föra tt hålla vitvin på perfekt temperatur.

När vi tagit oss iväg i bilen, jag, Mirjam, Amos och Hanna, åkte vi in till stationen föra tt hämta upp denne Paul, en trevlig prick som lyckades dölja sitt förvirrade och något skrämda inre, när jag och Mirjam ansatte honom med diverse lekar, intejpningar av hans skägg, och burleskt prat om nedre regioners slemverksamhet, avföring och naturliga testiklar.

Efter halva resan bestämde sig Mirjam och jag för att försöka bota vårt illamående med det resterande av vår BiB, då vi tömt tre fjärdedelar kvällen innan. När vi nått Lönsboda skriker Hanna till "men tusan vi skulle ju köpa med oss en ostbricka!" Jag i min dåsiga förvirring säger "men vad tusan, de har väl någon skärbräda de kan använda?" Jag upptäcker snart mitt fel när de förklarar att det är osten på som är av vikt, inte underlaget.

Lite förlägen svansade jag efter det in i affären efter Hanna. Vinet var slut, och jag grep därför till 3.5ornas hjälp, och så lite gott och blandat. Till historien hör, är att huvudet var tejpat med byggpojkarna:s tejp, en gul, fin sak, vilken fungerade som substitut till ”det er for vildt”. De småländska tanterna granskade mig oerhört noga, men avvek från att legga mig. I wonder why.

Efter att inköpet var gjort bar det iväg, och den sista biten var fylld av dåsighet, jag invaggades i ett skönt lugn där vi slingrade fram längs de snåriga vägarna. När vi körde nerför backen möttes vi av ytterligare två bilar, och hela släkten hade plötsligt samlats i en enastående symbios av förväntansfull rastlöshet.

Det som slog mig när vi gick in i huset under vaga lyckotjut var att stämningen redan då var lite tryckt, folk visste inte om de skulle hälsa på varandra (Jonatans kompisar) eller inte, och man stod och snurrade ett par minuter, jag öppnade min första öl och försökte se obesvärad ut samtidigt som jag fällde ”min katt dog igår” lite sådär i smyg.

Det som fick kvällen att tända fart på riktigt var när Jonatan öppnade upp sin present, och blev lika förvånad som vi blev nöjda med hur allt utlöpt, festen kunde börja. Och det blev bara bätter när en advokat vid namn Mathias(vi kom att stifta en djupare bekantskap under fortgående dygn) började lassa in vitvin, och fyllde kylen till taket. Det gick in ungefär 30 flaskor.

Egentligen skulle jag kunna sitta här och brodera ut helgens fylleslag till en gastronomisk känsla av galet festande all night long. Vilket det visserligen var. Men det blir ganska tomt, och jag kommer ihåg för lite från kvällen för att göra någon direkt rolig story av det hela. Det jag kommer ihåg tydligast var dels, en filosofisk diskusison med advokaten Mathias (ständigt en återkommande figur, han fick vara med om en mycke tovanlig bakisdag emd oss andra) där vi satt och värderade intelligens, och hur det återspeglar sig i skolan och liknande. Återigen, var jag tvungen att fälla en kommentar: "Jag är ju smart, men får dåliga betyg ändå". True story.

Det andra jag minns någorlunda tydligt, var en oerhört ingående politisk diskussion om socialism, Zeitgeist och olika vänsterrörelser och hur de fungerar i dagens samhälle. (låter så jävla vackert när jag skriver det, tro mig, det kändes inte lika överväldigande för en vecka sedan. )
Han började kalla mig för anarko-syndikalist, och jag stod och skakade på huvudet, dumfan som jag är, och sa "nej, men vafan, det ska inte FINNAS några rubriker och grejer, alla ska bara VARA!" Mitt bästa argument såfort jag inte kan svara på saker: säga att motståndaren helt enkelt har fel. Det brukar fungera!

Halv 5 på morgonen somnade jag på golvet i köket med ett liggunderlag som kudde(det slog mig självklart aldrig att rulla ut det) sedan, en timme senare, vakande jag upp, festen var i full gång fortfarande, och jag stack på toa för att fräscha till mig lite. Jag upptäckte då att Mirjam fyllt mitt ansikte med diverse könsord och vulgäriteter, vilket jag genast försäkte tvätta bort. Jag menar, hur kul är det att gå runt med kuk i pannan? (ask Mandy, she knows)
Vi fortsatte därefter festandet till klockan 8 på morgonen, under dessa timmar hann jag dricka ännu lite mer vin, dansa förföriskt till Lisa Ekdahl och inse att det var hög tid att krypa ner i en liten lekstuga med en massa kex och jordnötter.

De flesta steg upp runt 12 nästa dag, jag inklusive. Det första jag gjorde var att ta ett par rejäla klunkar från ett vattenflaska som stod i det lilla huset. Jag fick direkt efter höra att den stått där i ett halvår ungefär, varpå jag tog ytterligare några sippar. Nöden har ingen lag när jag är bakis.
På något vis lycakdes jag hamna på mina kusiners veranda, där Mirjam Jonatan, Hanna och Mathias satt och drack återställare och rökte cigarr. "Förträffligt" tänkte jag, och slog mig ner tillsammans med dem. Det första ajg gjorde var att ta en klunk vin, med Jonatans, inte oväntade, kommentar "är inte du för ung för en återställare?" jag valde att inte svara, utan fortsatte mitt tuggande på nötter och kex. (vilka för övrigt var en blandning mellan tunna digestivekex och såna där vaniljgrejer som är vanliga vid kafferep, jävligt goda, men som man aldrig köper för att de påminner om söndagsfikat hos farföräldrar från barndomen)

Vi satt där och bälgade i oss en flaska tillsammas eller nåt. Det var mysigt och bra, inget direkt mål med det hela, förutom att glömma bakfyllan och eventuell ånger från gårdagen. Vi förflyttade oss sen upp till deras vardagsrum, där vindrickandet fortsatte, tyvärr enbart med mig som frontfigur, och jag hade plötsligt tömt nästan hela flaskan själv. Det kändes mindre lyckat. Satt och fnittrade som en skoltös som vanligt.

Under denna stund, bidrog jag med gott och blandat, Amos fixade fram julmust, och jag förklarade "Stringbergs gemytliga kvinnohat" lite mer innegående. Det var minst sagt uppskattat.

Det som gör ehla den här dagen rolig, är egentligen hemresan, då vi tog en tur förbi vår kära mormor, Gunilla, en av frontfigurerna i min uppväxt. Hon är alltid duktig på att förvåna en på alla möjliga vis. Nu senaste visade det sig vara med en servettsamling hon hade i en kakburk. Det var ungefär 50 oliak sorters servetter i burken. Viktigt att beakta är dock att hon hade klippt ut en fjärdedel från varje servett hon velat samla på. Lite arbete får det allt vara.
Under vår vistelse där lyckades hon även bjuda på pepparkakor och jordgubbssaft, Mathias kände sig måttligt malplacerad kan jag tänka mig.
Mormor kläckte tillslut en av sina fruktansvärt fina och raka kommentarer som vi alla väntat på. Denna gången blev det följande, när hon pekar på sin rullator, och efter lite smmått mumlande på tyska öppnar upp med sjömonstret: "Kaputt machen den och den" pekandes på de båda bromsarna. Vi ville dö lite av skratt.

Hemresan i korta drag:

Stopp på Ryds pizzeria, vi åt, var trötta, drack ännu lite mer öl.
Vi började köra hemåt, jag somnade under min jacka i bilen, i hopp om att bli väckt när vi var framme i Lund. Jag blir väckt i Lönsboda istället, med att bilen har blivit kaputt på riktigt, börjat ryka och sådär. Vi stannar på en mack, dricker kaffe, spelar bubbelspelet, och väntar på vår morbror som ska komma och köra oss till Älmhult. He's the man.
Vi anälnder till Älmhult, fixar biljetter hem, jag öppnar upp en kvarglömd 3.5a som vi alla delar på. Det känns minst sagt sunkigt, jag kände mig som en renodlad smålänning där för ett tag.
När vi kommer fram till Lund beger ajg mig raka spåret till May, kände mig som en lort, var bakis, halvt full och stank röv på samma gång. I recommend it!

Nu ska jag sluta upp med mina suparhistorier som mest mynnar ut i hur mycket jag kan dricka under en helg, det leder mest ingen vart alls. Gnite folks, jag ska föröska gå coh få feber nu, om ni ursäktar.
Peace!

Förbereder mig mentalt inför mitt nästa blogginlägg. Har lovat hela världen att skriva en lite text om helgens bravader, innehållande stora mängder vin, interssanta diskussioner (som jag iof bara kommer ihåg bitvis) och en tom plånbok. Jepp, det kan bli bra. det kan dock lika gärna bli mer krystat än en apa som suktar efter banankräm.

Nu har jag tänkt bege mig någonstans och lyssna på the man, jag har verkligen inget för mig, och hoppas på mindre hålor nästa termin. Oh well, won't happen, so why bother.

Höres doodilies!

Har barrikaderat mig själv hemma. Brasan brinner i vanlig gammal ordning, jag äter kanelknäckerbröd med lite smör på(Bregott) och har tänkt lyssna på Håkan. För det VAR längesedan.

Innan försökte jag leta redan på något nytt stycke att börja på så småningom, snart färdig med Raindrop. Men tyvärr, är alla jag hittat otroligt mycket svårare än de först låter som, vilket har fått mig smått strandsatt. Förslag uppskattas! (kommer självklart bjuda på en personlig konsert om någon lyckas fånga mitt intresse)

Ska försöka ta mig ut och springa en runda idag med, min otroligt ilskna förkylning har börjat lägga sig, det måste firas:)

Make som noise, I want to dance!