Gone with the wind.
Precis som alla andra människor, har jag en benägenhet att vid något slumpat tillfälle förlora och förgöra.
Något eller någon som man hållit av oerhört mycket, kanske tillochmed älskat, bara försvinner på en sekund, för att lämna en kvar helt själv, stirrandes i vitögat på den fasa som därefter ligger framför en.
Detta händer alla, och oavsett hur det sker är reaktionen densamma. Man faller ner i en svacka som fyller upp vardagen med en vanvettig förtvivlan. Och det känns så fruktansvärt tomt. För att citera Antonius Block i "Det sjunde inseglet" (spelad roll av Max von Sydow)
"Jag ser mig själv, och tomheten är en spegel, vänd mot mitt eget ansikte"
Det är inte fören man står där, vid randen av en bottenlös förtvivlan, som det med ens blir klart för en. Att man är blankare än en dimbeslöjad sjö en tidig vårmorgon. En enorm vägg av is reser sig plötsligt framför en, man ser den, och vet att man borde gå därifrån, att man borde göra allt som står i ens makt för att förhindra det som komma skall, men något därute knuffar en i ryggen, och man spänner varenda lilla muskel i kroppen, för att sedan känna isskärvor splittras mot den nakenhet som man med ens tycks befinna sig i. De vassa kanterna rispar köttet blodigt, punkterar ögonglobarna och i samma ögonblick går det upp för en vad som inträffat, men då har chansen mot en bättring redan seglat iväg, borta med vinden, borta för alltid.
Något eller någon som man hållit av oerhört mycket, kanske tillochmed älskat, bara försvinner på en sekund, för att lämna en kvar helt själv, stirrandes i vitögat på den fasa som därefter ligger framför en.
Detta händer alla, och oavsett hur det sker är reaktionen densamma. Man faller ner i en svacka som fyller upp vardagen med en vanvettig förtvivlan. Och det känns så fruktansvärt tomt. För att citera Antonius Block i "Det sjunde inseglet" (spelad roll av Max von Sydow)
"Jag ser mig själv, och tomheten är en spegel, vänd mot mitt eget ansikte"
Det är inte fören man står där, vid randen av en bottenlös förtvivlan, som det med ens blir klart för en. Att man är blankare än en dimbeslöjad sjö en tidig vårmorgon. En enorm vägg av is reser sig plötsligt framför en, man ser den, och vet att man borde gå därifrån, att man borde göra allt som står i ens makt för att förhindra det som komma skall, men något därute knuffar en i ryggen, och man spänner varenda lilla muskel i kroppen, för att sedan känna isskärvor splittras mot den nakenhet som man med ens tycks befinna sig i. De vassa kanterna rispar köttet blodigt, punkterar ögonglobarna och i samma ögonblick går det upp för en vad som inträffat, men då har chansen mot en bättring redan seglat iväg, borta med vinden, borta för alltid.
Kommentarer
Trackback
