Adeodatus

Det var väldigt tyst. Nästan tryckande tyst, sånär som på ett avlägset motorsågsljud som ekade mellan våra frusna kroppar. Vi stod där, nära varandra, men ändå så otroligt oändligt långt borta i vår egen värld.
Bakom våra vardagliga finns alltid en helt unik människa, ett främmande, men alltjämt nära väsen. En naken människa som endast kan känna sorg och lycka när den är som starkast. Vi stod där, alla lika uppklädda, alla lika olika sig själva, alla lika ensamma.

Begravningar är inte lätta. Och det håller nog alla med om. Men det är sällan en föreställning varit så överdriven som den var för min del, för när jag väl satt där i bänken, med handen runt en våt pappersservett och en vit ros i mitt knä, var gemenskapen kring mig mer påtaglig än någonsin. Man brukar säga att det är livsviktigt att kunna skratta med någon för att ett förhållande. Med vänner är det precis tvärtom. För att kunna sitta i ett kapell, med låten "Heaven" ringandes i bakgrunden, omgiven av individer som man beundrar, håller av, och samtidigt har möjligheten att dela tårar och värme, det var först då det verkligen gick upp för mig vad det innebar att vara ensam. För det är något väldigt få någonsin lär känna, och jag är glad över att jag inte utsatts för den plåga det måste vara.

Jag kan bara tacka över att ha fått vara en del av människors liv, och hoppas att de uppskattar min närvaro lika mycket som jag uppskattar andras. Nu ska jag äta äppelpannkakor och tänka på Dig.