Wanting, Demanding, Falling.
Girighet är människans förkastliga svek, ett smärtsamt bevis på vår, inom överskådliga framtids ofullbordan. Huruvida vi förändrar evolutionen eller den förändrar oss spelar föga roll. Det som betyder något är att de riktlinjer och samhällsstadgor som funnit i årtusenden faktiskt är oförändrade. Pengar, makt, you name it, är mer än någonsin nödvändiga faktorer som håller samhället upprätt, inte för att fungera som en blomstrande idyll, utan snarare för att tämja vårt medvetande. Och detta har inte frambringats av en "farlig supermakt" högre medvetande eller liknande, nej, det ligger fullständigt begravt inom oss. En illsint tumör, fast besluten att hålla osskvar vid gamla regelverk och normer.
Nu gäller detta inte enbart pengar, nej, det finns självklart otaliga exempel på alla möjliga sorters fixidéer som genomsyrar våra medvetanden, som egentligen är förlegade, som tycks borde höra till ett uråldrigt samhälle, men som likväl ses som en självklarhet.
Det som irriterar mig, och nu inte bara lite sådär smått som man kan gå runt och grumsa över, nej, nu menar jag verkligen avskyr, är helt enkelt den rika människans oförmögenhet att slå sig fri från ekonomins fängslen, "the invisible handcuffs on your mind". Att vi är inkapabla att ägna oss åt välgörenhet i olika former till exempel, trots vår ekonomiska ställning, är, utan tvekan sorgligt. Men likväl inte förvånande. För vem kan be om att någon kan ta sig i kragen och hjälpa människor på andra sidan jorden, när man inte ens klarar av att tänka sunt och förnuftigt när det gäller ens omgivning, ens närmst kompiskrets, ens ständigt pågående vardag? Det är nog tyvärr helt omöjligt.
För att försöka knyta samman trådarna, vill jag leda er vidare mot kärnan av mina aggressioner. Aggressioner som jag riktar helt enkelt min extrema illvilja mot människors behov att lägga ner en ofantliga energi på så små, betydelselösa saker som till exempel kaffepengar. Nu vet jag att ni frågar er själva "okej, han är lite lagom fånig, som först sitter och babblar om samhällsnormer, psykiska styrmedel och mänsklig ofullbordan, för att sedan byta fot och ta upp något så banalt som myntrester i plånboken."
Men det är just här min fullständiga poäng ligger inbäddad som en liten larv, för det finns inget bättre exempel på den mänskliga girigheten, vårt behov av kontroll och det inkörda spår vi håller oss efter för att forma omvärlden efter vår vilja.
Jag brukar vara väldigt dålig på att konfrontera människor i min omgivning när det handlar om saker jag mår psykiskt dåligt av att behöva höra på. Som till exempel rasism. Jag vet inte hur många gånger jag klandrat mig själv för att jag inte ställt mig upp, sagt "kan ni snälla bara sluta med det där snacket" och gått där ifrån. Men tyävrr, det händer väldigt sällan.
Idag gjorde jag, om än ett klent försök, så i alla fall en ansats till konfrontation, när det gäller den konstanta pengadiskussion som pågår i klassen. Det vanliga fenomenet "du lånade 50 kr av mig", "ja, men du lånade en tjuga, coh hon har lånat 70 av mig, så om du får 30 av henne, så ger jag dig 10", "ja, men hennes kompis är också skyldig mig en tjuga..." And on and on it goes. Utan slut, utan meningsfulla grunder, endast fyllt av ångestladdade känslor av tvång, gnidighet och oförmågan att faktiskt titta krasst och någorlunda sunt på saker och ting. För, den som trovärdigt kan bevisa för mig att ett samhälle som baserar sig på tillit och givmildhet fungerar sämre än ett som enbart går ut på att hålla fasader och påstådda viktiga förhållningsregler gentemot andra människor uppe, lovar jag ska få en stor blöt puss right where it belongs.
Jag blev så frutkansvärt fruktansvärt besviken på mina vänner, då de faktiskt inte kunde inse hur patetiskt det lät när de bråkade om vem som var skyldig vem en tia här och en tia där. Det är så banalt att det blir rent ut sagt skrattretande när man tittar på hur medelsvensken har det ekonomiskt ställt. Jag gick emot idag, och sa "snälla, håll tyst, det är otroligt tröttsamt" och efter en senare diskussion fick jag plötsligt argumentet mot mig "men, det är inte helt lätt att leva på 1000 kronor i månaden". Nej verkligen inte, du har helt rätt. Vi ungdomar lider så fruktansvärt som bor hemma, kan tjata oss till i det närmsta vad som helst av våra föräldrar om vi lägger manken till, får våra kläder och skor betalda, och sen till på köpet ytterligare fickpengar som går till att bara roa oss. För det är så det ligger till. Dagens studiebidrag läggs mer på nöjen och frambringade behov än det går till nyttosaker. Det är ett faktum.
Den här månaden har jag köpt en konsertbiljett, två håkanskivor, varit på x antal utekvällar, köpt sprit, godis, you name it. Jag får studiebidrag igen nästa vecka. Pengarna är slut, oh noes, jag blir tvungen att vara sparsam den _sista_ veckan som kommer innan nästa bidra. Det är verkligen riktigt synd. Jag hade kunnat bestämma mig för att gå runt och kollektera ihop småpengar som jag gett folk till buss, någon öl och diverse övrigt småkrafs. Men varför i hela fridens namn? För att det är mina pengar? För att jag blir så fruktasvärt mycket lyckligare av att kunna köpa ännu en påse godis på väg hem från skolan? Det finns så otroligt lite som kan stötte denna sortens beteende att jag blir galen av att behöva tänka på det. Ännu ett scenario från förra våren: Jag och fyra kompisar går till affären för att köpa glass. Eller rättare sagt, tre av oss delar på ett paket med sex glassar i, de andra två har inga pengar eller "är inte sugna". Vi kommer till stortorget, sätter oss ner, och vi tre som betalat in för glassen sitter med två var. Vi börjar äta, prata om vädret och så vidare. Jag tänker "de har ingen glass, låtom oss dela" jag stäcker över en av mina glassar, och de börjar insistera och säga att de inte vill ha, att det är min osv. Till slut tar en av dem emot den, varpå en annan av mina kompisar som sitter med en glass i munnen och den andra i näven säger något i stil med "Ni får inte den här, för jag vill ha två."
Alla människor har brister, jag tänker inte rättfärdiga mig själv, för jag vet att folk kommer säga (vilket de har sagt, tro mig) att "jag får skylla mig själv som går bort saker hela tiden" så fort jag nämner det. Problemet är att det inte är jag som klagar, det är de. Och det gör mig ganska besviken. För det finns få saker som jag så konkret kan göra för min omgivning som gör det enklare och behagligare för alla att leva, som att vara givmild, ge, få tillbaka när andra behagar, och så vidare. Att inte kunna se detta, att vara så innelsuten i besattheten av att pengar är värda något, om inte tusenfalt mer än vad som står på den där söta papperslappen, känns bara horribelt.
Sov gott vänner, jag har grunnat färdigt.
Adeodatus
Nu gäller detta inte enbart pengar, nej, det finns självklart otaliga exempel på alla möjliga sorters fixidéer som genomsyrar våra medvetanden, som egentligen är förlegade, som tycks borde höra till ett uråldrigt samhälle, men som likväl ses som en självklarhet.
Det som irriterar mig, och nu inte bara lite sådär smått som man kan gå runt och grumsa över, nej, nu menar jag verkligen avskyr, är helt enkelt den rika människans oförmögenhet att slå sig fri från ekonomins fängslen, "the invisible handcuffs on your mind". Att vi är inkapabla att ägna oss åt välgörenhet i olika former till exempel, trots vår ekonomiska ställning, är, utan tvekan sorgligt. Men likväl inte förvånande. För vem kan be om att någon kan ta sig i kragen och hjälpa människor på andra sidan jorden, när man inte ens klarar av att tänka sunt och förnuftigt när det gäller ens omgivning, ens närmst kompiskrets, ens ständigt pågående vardag? Det är nog tyvärr helt omöjligt.
För att försöka knyta samman trådarna, vill jag leda er vidare mot kärnan av mina aggressioner. Aggressioner som jag riktar helt enkelt min extrema illvilja mot människors behov att lägga ner en ofantliga energi på så små, betydelselösa saker som till exempel kaffepengar. Nu vet jag att ni frågar er själva "okej, han är lite lagom fånig, som först sitter och babblar om samhällsnormer, psykiska styrmedel och mänsklig ofullbordan, för att sedan byta fot och ta upp något så banalt som myntrester i plånboken."
Men det är just här min fullständiga poäng ligger inbäddad som en liten larv, för det finns inget bättre exempel på den mänskliga girigheten, vårt behov av kontroll och det inkörda spår vi håller oss efter för att forma omvärlden efter vår vilja.
Jag brukar vara väldigt dålig på att konfrontera människor i min omgivning när det handlar om saker jag mår psykiskt dåligt av att behöva höra på. Som till exempel rasism. Jag vet inte hur många gånger jag klandrat mig själv för att jag inte ställt mig upp, sagt "kan ni snälla bara sluta med det där snacket" och gått där ifrån. Men tyävrr, det händer väldigt sällan.
Idag gjorde jag, om än ett klent försök, så i alla fall en ansats till konfrontation, när det gäller den konstanta pengadiskussion som pågår i klassen. Det vanliga fenomenet "du lånade 50 kr av mig", "ja, men du lånade en tjuga, coh hon har lånat 70 av mig, så om du får 30 av henne, så ger jag dig 10", "ja, men hennes kompis är också skyldig mig en tjuga..." And on and on it goes. Utan slut, utan meningsfulla grunder, endast fyllt av ångestladdade känslor av tvång, gnidighet och oförmågan att faktiskt titta krasst och någorlunda sunt på saker och ting. För, den som trovärdigt kan bevisa för mig att ett samhälle som baserar sig på tillit och givmildhet fungerar sämre än ett som enbart går ut på att hålla fasader och påstådda viktiga förhållningsregler gentemot andra människor uppe, lovar jag ska få en stor blöt puss right where it belongs.
Jag blev så frutkansvärt fruktansvärt besviken på mina vänner, då de faktiskt inte kunde inse hur patetiskt det lät när de bråkade om vem som var skyldig vem en tia här och en tia där. Det är så banalt att det blir rent ut sagt skrattretande när man tittar på hur medelsvensken har det ekonomiskt ställt. Jag gick emot idag, och sa "snälla, håll tyst, det är otroligt tröttsamt" och efter en senare diskussion fick jag plötsligt argumentet mot mig "men, det är inte helt lätt att leva på 1000 kronor i månaden". Nej verkligen inte, du har helt rätt. Vi ungdomar lider så fruktansvärt som bor hemma, kan tjata oss till i det närmsta vad som helst av våra föräldrar om vi lägger manken till, får våra kläder och skor betalda, och sen till på köpet ytterligare fickpengar som går till att bara roa oss. För det är så det ligger till. Dagens studiebidrag läggs mer på nöjen och frambringade behov än det går till nyttosaker. Det är ett faktum.
Den här månaden har jag köpt en konsertbiljett, två håkanskivor, varit på x antal utekvällar, köpt sprit, godis, you name it. Jag får studiebidrag igen nästa vecka. Pengarna är slut, oh noes, jag blir tvungen att vara sparsam den _sista_ veckan som kommer innan nästa bidra. Det är verkligen riktigt synd. Jag hade kunnat bestämma mig för att gå runt och kollektera ihop småpengar som jag gett folk till buss, någon öl och diverse övrigt småkrafs. Men varför i hela fridens namn? För att det är mina pengar? För att jag blir så fruktasvärt mycket lyckligare av att kunna köpa ännu en påse godis på väg hem från skolan? Det finns så otroligt lite som kan stötte denna sortens beteende att jag blir galen av att behöva tänka på det. Ännu ett scenario från förra våren: Jag och fyra kompisar går till affären för att köpa glass. Eller rättare sagt, tre av oss delar på ett paket med sex glassar i, de andra två har inga pengar eller "är inte sugna". Vi kommer till stortorget, sätter oss ner, och vi tre som betalat in för glassen sitter med två var. Vi börjar äta, prata om vädret och så vidare. Jag tänker "de har ingen glass, låtom oss dela" jag stäcker över en av mina glassar, och de börjar insistera och säga att de inte vill ha, att det är min osv. Till slut tar en av dem emot den, varpå en annan av mina kompisar som sitter med en glass i munnen och den andra i näven säger något i stil med "Ni får inte den här, för jag vill ha två."
Alla människor har brister, jag tänker inte rättfärdiga mig själv, för jag vet att folk kommer säga (vilket de har sagt, tro mig) att "jag får skylla mig själv som går bort saker hela tiden" så fort jag nämner det. Problemet är att det inte är jag som klagar, det är de. Och det gör mig ganska besviken. För det finns få saker som jag så konkret kan göra för min omgivning som gör det enklare och behagligare för alla att leva, som att vara givmild, ge, få tillbaka när andra behagar, och så vidare. Att inte kunna se detta, att vara så innelsuten i besattheten av att pengar är värda något, om inte tusenfalt mer än vad som står på den där söta papperslappen, känns bara horribelt.
Sov gott vänner, jag har grunnat färdigt.
Adeodatus
Kommentarer
Trackback
