Adeodatus

Jazz är bara bra. Finito. Och därför tänker ajg viga kvällen åt ytterligare sådan, får se vad jag blandar dock, blir intressent. (kommer sluta emd Håkan som vanligt) Imorgon blir en intressant dag. En dag full av ledighet, förutom ett tidigt prov, och förpliktelser och på tok för många löften för mitt eget bästa, vilket oundvikligen kommer fortgå resten av helgen. Jag är så duktig ibland. Egentligen brukar sånt där lösa sig, men den där timmen före allt går mot en slutlig lösning är alltid lite besvärande. (det rä då man knäcker ölen, tjoho)

Även om jag inte tänker sova på många timmar än, säger ajg godnatt redan nu, risken finns att ajg trots allt inte bloggar vidare senare, och ja...Vad skulle hända då liksom?

(ny förbjuden fråga, bad Benjamin)

Seeya around fellas

Jag kan nog konstatera att jag inte är den första här i världen som kan uppskatta Pink floyds stundom melodiska låtar sent på natten, låtar som, sedan kan komma att pendla över i betydligt häftigare tempo. Rofyllt likväl. Det är stämningen som är viktig. Stämningen som, även om den förändras, alltid har ett genomgående lugn över sig. Man vet vad man få när man lyssnar. Man vet att, även om musiken drar iväg i ett tillfälligt hastigt tempo, kommer låten i sig (nästan) alltid mynna ut en en lugn, ganska sansad ton, som alltid ligger i perfekt styrka och tonart.

Jag måste säga, att jag, som person kan vara väldigt målmedveten. Ibland känns det som om jag skjuter undan denna bild av mig själv rätt mycket, vet inte riktigt varför. Kanske gör ajg det för att jag, om jag skulle visa för mycket att jag gillar att komma på smarta lösningar till saker, visar att jag kan vara duktig och likande, är rädd för att jag tillslut misslyckas (vilket alla gör, det gör jag redan nu, vilket inte är konstigt) och isåfall sänka mig i människors ögon.

Egentligen spelar det ingen riktig egentlig roll, men jag tror att jag, på samma sätt som jag är rädd att känna mig förminskad om jag tar mig för mer saker i vardagen och misslyckas, förminskar jag mig nog automatiskt av att inte leva ut till fullo. Och visst, självklart är människor olika, och jag har alltid svårt att åta mig uppgifter som inte berör mig mer än som ett måste (valfri tråkig skoluppgift), men att helt enkelt undvika vissa delar i vardagen, bara för att slippa visa sig dålig, eller bara svag, är itne helt ok. Nu lät detta nog emr allvarligt än det är, och det var itne ritkigt emningen. Men viktigast är funderaren, och den ahr kommit, och gått. Nu är det dags för mer musik och lite kaffe.

Catch You On The Flip Side. (Ja jag vet, jag har en tendens att återanvända vissa uttryck som jag gillar, får vara så helt enkelt)

(egentligen ljuger jag om sytråden, men den står så fint på bordet att den tvunget fick vara med lite)

Ska börja läsa två nya böcker med Coelho, nog bara 3 stycken jag inte läst än, känns lite... något i stil med typ besatt.

Vår katt har äntligen döpts till Soja, får se hur länge det stannar. Gillar namnet ibland när jag säger det, men när jag tänker eller skriver det känns det väldigt tråkigt och vanligt. Kanske att någon lyckas övertala mig till det motsatta. Fast nä, man ska inte ställa frågor när man bloggar, det blir bara så otroligt deprimerande när folk inte svarar. Jag låtsas helt enkelt att det är bättre och roligare att fråga i verkligheten istället, annars kanske jag går in i väggen eller nåt.

Det är farligt att börja blogga bara för sakens skull har jag märkt. Man skriver några lagom personliga och flummiga inlägg, och sen efter en vecka tänker man "idag måste jag blogga igen" och sen blir det allt tråkigare och tråkigare inlägg. Kanske att man bara ska skriva när man verkligen känner för det, men det är svårt att veta när det är så, och när man skriver för att man tror att man vill.

Nu ska jag fortsätta lyssna på Christopher Whitman, läsa Paolo Coelho och dricka en kopp kaffe. Återkommer när världen slagit mig i huvudet och fått mig på nya(förhoppningsvis bättre) tankar.

Behövs inte sägas mycket mer. Ingen vet vem det är, knappt jag heller. Och det räcker rätt bra.
Nu ska jag dricka lite kaffe.

Kattungen (fortfarande utan namn) är fortfarande lika adorable som vanligt. Nyss välte den ner en bok på sig själv när den försökte hoppa upp på min bokhylla, pwnd right where it belongs!

Har börjat på tre nya låtar med pianot, favoriten är helt kalrt Raindrop med Chopin, går inte att sluta spela när man börjat:) (fats det går segare än jag vill, vill kunna hela NU)

(och som ni märker kör jag på en classic ala dela upp inlägget i tusen avsnitt helt i onödan)

Nu har jag lärt katten hoppa högt upp i luften, ofrivilligt gått på bakbenen, och funderar på att släppa ut den ur mitt rum, det är itne helt nyttigt att leva ett helt liv här inne, man blir lätt så snäv.


Lovar att hålla er uppdaterade, nu mer Mad Men! (I promise, it's good.)

Jag sitter här, nykter, med en antydan till gammal, övergången dissighet från vin och öl, och lyssnar på Cohen. Leonard har, säkerligen medveten om det mer än väl, lyckats återskapa ett mästerverk i sig själv genom musik och text. Och timing. Får icke förglömma timingen. Den där fullständiga ödmjukheten som genomsyrar hans minsta beståndsdel, de där värmande orden, de självsäkra, lugna rörelserna, den mjuka rösten och hans enastående förmåga att faktiskt vara den man alla drömmer om att vara, även om man inte riktigt kan definiera den själv, man kan bara beskåda, lyssna, slås av hänförelse, fundera och gå ifrån arenan med ett lätt hjärta.

Ordet perfekt går sällan att användas, och jag tänker inte säga att Cohen är perfekt, eftersom han förmodligen har ett ringa alkoholproblem, är dålig i sängen, eller glömmer bort att hjälpa till i hemmet. Och detta säger jag inte för att jag tror det om honom, nej tvärtom. Men eftersom alla människor har brister, går det enbart att älska honom genom hans sånger, hans utstrålning på scen, och föreställningen om att han är precis som alla andra världskändisar. Fast lite vackrare.

Jag har nog svårt att fortsätta nu. Och inte för att jag inte orkar bräka ut mig mer lovord till Leonard, utan helt enkelt för att jag snart ligger vid gränsen där jag utan hämningar börjar fylla ut den vita sidan med djupare problem, tankar om mig själv och mitt beteende i olika situationer och liknande. Egentligen skulle jag gärna delat det med alla som fortfarande bevakar och läser min blogg, men jag är rädd att mina ord kommer sprida sig som en pest genom min kropp, att jag ska förvandla mig själv till ett brinnande odjur, där mina ord sviker mig gång på gång, mening för mening. Jag kommer börja prata om mina olyckor, andras förhållanden till dessa, och mina metoder att hantera dessa. Det skulle endast leda till ett svamlande där jag tillslut hade förlorat mig långsamt, tillslut fullständigt, för att vakna upp imorgon med en känsla av besvikelse och vetskapen om att jag aldrig kommer bli tillräckligt stark för att ensam bekämpa mina misslyckanden, andras misslyckanden, mina svek, och andras svek. Jag vänder mig därför till mitt piano, en stum röst i den annalkande morgonens stilla ljus, som, när jag hänger mig åt det, börjar viska, sjunga, ge utrymme för mina känslor. Och allt detta i utbyte mot en stillsam tår som letar sig nerför min kind.

Är ganska precis(någon timme mer eller mindre) hemkommen från Frankrike. Lovar att skriva en lång utläggning på såväl Cohen som pianon och allt vad det innebär. Tyvärr är inte mina löften alltid särskilt starka, men ska försöka hålla det. Just nu fokuserar jag mest på att hitta något ovettigt att göra här hemma, det går rätt bra.

Jag tror inte att jag är gjord för dessa dagar. Och nu syftar jag inte på det oförstådda geni jag är, utan helt enkelt att jag inte klarar av att göra saker som påtvingas mig. Fast. Nog om detta, det intresserar nog er lika lite som mig.
Egentligen har jag inget vettigt att dikta upp för tillfället, blogginlägg ska göras sent på antten, med en stor kopp kaffe, och en fet illvilja att lägga sig. Så är inte fallet för tillfället.


Nu ska jag sluta babbla, återkommer nog om en halvtime eller så när lektionen tätnar.

Så sitter jag här igen. Igen i min ganska mörka koja, igen och skriver blogginlägg. Och som alltid kan jag bara beklaga mig efter långa uppehåll från påtandet, att det faktiskt är exakt lika kul att börja varje gång. Och därför förstår jag sällan varför jag slutat från första början. (finns säkert något listigt samband, men jag är lite för korkad för att upptäcka det)

Det senaste året har gått rätt snabbt, och inte för att det varit fasligt kul, utan mer för att, ja. Jag vet inte. Allt går alltid fort när man tittar tillbaka, så jag antar att jag får skylla på tiden eller nåt. I alla fall, har jag äntligen börjat spela piano(en gammal dröm som går i uppfyllelse är alltid välkommet), och jag känner att det är lite av mitt kall. Det finns numera få saker jag kan göra som får mig så lugn och tillfreds med tillvaron som att sitta och plinka eftermiddagarna ut och in.

Det är lite intressant det där, med vad man ska ta sig till på fritiden. Jag har ofta varit oerhört duktig på att spendera dödtiden åt att spela diverse datorspel(när jag inte umgåtts med vänner och det där u know, jag får ju inte bli tagen för datornörd här va) men i samband med skolstarten har datorn blivit allt tråkigare, och jag kan nog inte säga att jag har någon direkt anledning till varför. Men i alla fall, upptäckte jag att det var möjligt att spendera tid framför datorn hur tråkigt det än var, som till exempel facebook, tråkiga forum om rasism och datorteknik.

Det jag vill komma till, är att jag i måndagskväll, desperat efter underhållning, började bygga en liten koja i mitt rum mellan skrivbordet och sängen. Inget sådär jätteöverdådigt ställe, men ändå ganska hemtrevligt med lite täcken, kuddar, böcker och kaffe. Detta utvidgade jag sedan även upp till sängen med hjälp av en strykbräda.
Som de tär nu kan jag itne anväda min stora dator, och har ett otorligt sällsamt litet krypin att försvinna in i, där ajg kan sitta och läsa böcker, äta kanelbullar och lyssna på musik. Det är helt enkelt exeptionellt trevligt.

Nu får det vara nog för ikväll, återkommer säkerligen inom kort med ytterligare information om mina byggskills.
Seeya around doods.