Adeodatus

Jag sitter här, nykter, med en antydan till gammal, övergången dissighet från vin och öl, och lyssnar på Cohen. Leonard har, säkerligen medveten om det mer än väl, lyckats återskapa ett mästerverk i sig själv genom musik och text. Och timing. Får icke förglömma timingen. Den där fullständiga ödmjukheten som genomsyrar hans minsta beståndsdel, de där värmande orden, de självsäkra, lugna rörelserna, den mjuka rösten och hans enastående förmåga att faktiskt vara den man alla drömmer om att vara, även om man inte riktigt kan definiera den själv, man kan bara beskåda, lyssna, slås av hänförelse, fundera och gå ifrån arenan med ett lätt hjärta.

Ordet perfekt går sällan att användas, och jag tänker inte säga att Cohen är perfekt, eftersom han förmodligen har ett ringa alkoholproblem, är dålig i sängen, eller glömmer bort att hjälpa till i hemmet. Och detta säger jag inte för att jag tror det om honom, nej tvärtom. Men eftersom alla människor har brister, går det enbart att älska honom genom hans sånger, hans utstrålning på scen, och föreställningen om att han är precis som alla andra världskändisar. Fast lite vackrare.

Jag har nog svårt att fortsätta nu. Och inte för att jag inte orkar bräka ut mig mer lovord till Leonard, utan helt enkelt för att jag snart ligger vid gränsen där jag utan hämningar börjar fylla ut den vita sidan med djupare problem, tankar om mig själv och mitt beteende i olika situationer och liknande. Egentligen skulle jag gärna delat det med alla som fortfarande bevakar och läser min blogg, men jag är rädd att mina ord kommer sprida sig som en pest genom min kropp, att jag ska förvandla mig själv till ett brinnande odjur, där mina ord sviker mig gång på gång, mening för mening. Jag kommer börja prata om mina olyckor, andras förhållanden till dessa, och mina metoder att hantera dessa. Det skulle endast leda till ett svamlande där jag tillslut hade förlorat mig långsamt, tillslut fullständigt, för att vakna upp imorgon med en känsla av besvikelse och vetskapen om att jag aldrig kommer bli tillräckligt stark för att ensam bekämpa mina misslyckanden, andras misslyckanden, mina svek, och andras svek. Jag vänder mig därför till mitt piano, en stum röst i den annalkande morgonens stilla ljus, som, när jag hänger mig åt det, börjar viska, sjunga, ge utrymme för mina känslor. Och allt detta i utbyte mot en stillsam tår som letar sig nerför min kind.