Det stora sveket.
Den liksom kittlar mig i munnen. Jag kan inte riktigt förstå vad egentligen, eftersom det inte är fören på senare tid som jag inbillat mig att jag faktiskt uppskattat det på riktigt. Drycken ligger där bak i gommen, pränter sittt sanna jag direkt in i min hjärna, och säger, bara vid första anblick, att den vill mig mer än ge mig ett kort rus.
Egentligen finns det inget direkt problem med det. Eller jo. Nog finns det problem med det, men att substansen alkohol hela tiden väntar på att få bli nersköljt med djupa, långa klunkar, till en början alltid mot intagarens vilja, och alltid mot intagarens säkra förfall, är något som inte borde gå att blunda för.
Jag har länge funderat kring frågan om vart vår längtan efter denna dryck sitter. Om det är så rotat sen våra förfäder att vi inte kan avstå det, eller om det helt enkelt är en samhällskonstruktion som säger åt en att det är ett måste att gå ut och supa, att det är ett måste att se upp till äldre människor som berättar om deras bravader på fester och festivaler. Och det är inte fören jag insett att jag allt mer, ju äldre jag blir, och ju mer jag märker av yngre människors beundran för historier som alltid låter festligare än de är på papper, blir äcklad av mig själv. Blir mer äcklad för varje klunk öl jag tar, blir äcklad av det psykiska beroendet av en dryck som inte ens behöver finnas, men som låser in människor i osynliga handbojor, oavsett man vill det eller ej.
Jag vill kunna säga att problemet enbart ligger hos mig, att jag, hur ordentlig jag än må vara på fyllan, får skylla mig själv som inte kan kontrollera mängden utan att falla in i de deprimerande kvällarna av total ångest och självömkan. Men är det verkligen så enkelt? Är det enbart jag av alla i hela världen som mår åt helvete på grund av denna dryck? Är det så att det enbart är jag i min familj som mår dåligt av alkohol, bara för att jag är den enda som visar det? Det är i mina ögon en omöjlighet. Och jag avskyr att det är så.
Det värsta är, att jag när jag föreställer mig själv på en fest där jag håller mig helt nykter, ser jag en livlös, tom kropp som går runt, ler falskt mot andras fyndiga skämt, uppkomna ur alkoholens rus. Jag kan inte föreställa mig en lyckad fest där jag ensam är nykter, men fortfarande kan glädjas. Det gör mig smått nervös, ibland nästan livrädd. För jag förstår inte hur något kan vara så fängslande, så otroligt manipulativt att det nästintill tvingar en till konsumtion, trots vetskapen om dess negativa effekt.
Jag må vara en svag individ, och det har jag sedan länge insett. Men det värsta är inte att vara svag eller stark, nej, det värsta är att inte kunna anpassa omvärlden efter sin egen styrka. För klarar man inte av det, är det stört omöjligt att leva i en dräglig vardag som inte ständigt försöker förgöra en.
Med dessa tankar i bakhuvudet tänker jag sova ruset av mig, och hoppas på att Sushi sover exakt lika stillsamt imorgon som nu. Godnatt.
Egentligen finns det inget direkt problem med det. Eller jo. Nog finns det problem med det, men att substansen alkohol hela tiden väntar på att få bli nersköljt med djupa, långa klunkar, till en början alltid mot intagarens vilja, och alltid mot intagarens säkra förfall, är något som inte borde gå att blunda för.
Jag har länge funderat kring frågan om vart vår längtan efter denna dryck sitter. Om det är så rotat sen våra förfäder att vi inte kan avstå det, eller om det helt enkelt är en samhällskonstruktion som säger åt en att det är ett måste att gå ut och supa, att det är ett måste att se upp till äldre människor som berättar om deras bravader på fester och festivaler. Och det är inte fören jag insett att jag allt mer, ju äldre jag blir, och ju mer jag märker av yngre människors beundran för historier som alltid låter festligare än de är på papper, blir äcklad av mig själv. Blir mer äcklad för varje klunk öl jag tar, blir äcklad av det psykiska beroendet av en dryck som inte ens behöver finnas, men som låser in människor i osynliga handbojor, oavsett man vill det eller ej.
Jag vill kunna säga att problemet enbart ligger hos mig, att jag, hur ordentlig jag än må vara på fyllan, får skylla mig själv som inte kan kontrollera mängden utan att falla in i de deprimerande kvällarna av total ångest och självömkan. Men är det verkligen så enkelt? Är det enbart jag av alla i hela världen som mår åt helvete på grund av denna dryck? Är det så att det enbart är jag i min familj som mår dåligt av alkohol, bara för att jag är den enda som visar det? Det är i mina ögon en omöjlighet. Och jag avskyr att det är så.
Det värsta är, att jag när jag föreställer mig själv på en fest där jag håller mig helt nykter, ser jag en livlös, tom kropp som går runt, ler falskt mot andras fyndiga skämt, uppkomna ur alkoholens rus. Jag kan inte föreställa mig en lyckad fest där jag ensam är nykter, men fortfarande kan glädjas. Det gör mig smått nervös, ibland nästan livrädd. För jag förstår inte hur något kan vara så fängslande, så otroligt manipulativt att det nästintill tvingar en till konsumtion, trots vetskapen om dess negativa effekt.
Jag må vara en svag individ, och det har jag sedan länge insett. Men det värsta är inte att vara svag eller stark, nej, det värsta är att inte kunna anpassa omvärlden efter sin egen styrka. För klarar man inte av det, är det stört omöjligt att leva i en dräglig vardag som inte ständigt försöker förgöra en.
Med dessa tankar i bakhuvudet tänker jag sova ruset av mig, och hoppas på att Sushi sover exakt lika stillsamt imorgon som nu. Godnatt.
Kommentarer
Trackback
