Adeodatus

Min kropp är ett vapen. Ett blodtörstigt, pulserande stycke kött och nervvävnad som drar in luften i jämn rymt. Med fullaste träningsmundering tar ajg mig ut ur huset med mina långa järnbeklädda stavar, mina spjut, nerstoppade i en provisorisk väska av kartong unger armen. Vägen ligger framför mig som ett långt sträck, under min lugna jobbingtur nerför sångarevägen möter jag en förbipasserande buss, vars fönster på två sekunder fylls av vetgiriga ögon, då de följer mig och mitt påtagligt långa paket.

Väl framme vid min nyfunna, inramade gräsmatta av tio meter snårbeklädda vallar längs motorvägen, pustar jag ut. Spjuten finner sig till rätta på marken, och jag plockar fram dem lugnt och metodiskt från deras trånga bo. Men det är inte dags att slunga iväg dem riktigt än, nej jag har lärt mig från helgens delvis bittra äventyr, att kroppens sega muskler och senor måste värmas upp, måste förberedas till det yttersta på vad som komma skall, om maximal kraft och euforiska  känsla av hänförelse ska uppnås.

Efter olika uppvärmingslekar, med trängtan efter det första kastet i bakhuvudet, blir det tillslut dags. Det nedkylda träet ligger stadigt i min hand, med tummen och pekfingret greppar jag det precis bakom snöringen, som en löst åtsittande halv ring, tar ett par steg tillbaka, vinklar upp spetsen mot den gråa skyn, och slungar sedan iväg det efter en kort sprint, ett kast som avslutas med ett dovt nerslag i den frusna marken.

Nu är det dags för Leonard Cohen, I sure need it.