Adeodatus

Efter en omänskligt stor currygryta med ris sitter jag däst och nöjd på mitt rum. Självklart består enda belysningen av levande ljus och en oljelykta. Och för att toppa det hela lyssnar jag på Jazz på Svenska med Jan Johansson. Knastret från LP-spelaren är fint som snus.

Det är verkligen en väldigt perfekt bild av ett väldigt perfekt scenario. Ofta brukar jag försköna liknande saker, och det är sällan jag faktiskt känner mig lika tillfreds som jag utger mig för att vara. Men nu jävlar.

Har inte så mycket nytt att berätta alls egentligen, är mest jävligt nöjd med allt. (pendar fram och tillbaka som en segelbåt i motvind, men så får det vara. Just nu är det vara happiness all over the place. Punkt.)

Snart blir det inköp av dragspel, coh sen tänker jag nöta och nöta tills jag inser att det går att spela lika mycket roligt på pianot, och att köpet egentligen varit onödigt. Can't wait!

Ett deppigt meddelande växlar över i ett mindre deppigt meddelande. En naturlag eller något kan tänkas. Jag har haft en väldigt fin dag med Jean, Yonna och Märta, druckit alltför mycket kaffe, ätit alltför lite, och försökt hålla mig på rätt köl trots det. Det har fungerat hyffsat. Men faktum kvarstår, jag ligger fortfarande och nosar på den hårfina linjen mellan utbrott av glädjetjut, och en förtvivlans avgrund.

Igår när jag var på väg hem från staden, började jag nynna som vanligt där jag spatserade fram. Det är konstigt, eftersom jag knappt gjort det uppe i Gävle, det känns som någon sorts fängslande sfär i Lund som får mig att sjunga.
Anyhow, efter ett tag började jag sjunga på en helt ny melodislinga, och upptäckte efter ett par toner att jag hört den förut. Efter ett par sekunders reflekterande insåg jag att det var ett fragment av en gammal låt jag hittat på och spelat in på mobilen. Känslan låg otroligt nära den när jag lyckades hitta en låt jag drömde om i våras, skrev ner på noter och sedan tog reda på vilken det var. Pure awesomeness.

Jag har tillslut nått min bubbla. Precis sex veckor efter inflyttningen här på Västerberg, kan jag känna av den stämning som jag mer eller mindre förutspådde innan jag börjat här. Jag funderade över hur jag skulle ta min frånvaro från Lund, hur mycket jag skulle saknar familj och vänner, men framförallt, hur jag skulle klara av att ens inse hur långt borta jag skulle befinna mig från Mimmi.

Såhär nu på efterhand vet jag inte riktigt varför jag "hoppades" på att jag skulle klara av att stänga av mig och sjunga in i nya rutiner och bara låta sorg och saknad sjunka in i min kreativitet. För visserligen var det en enormt genomtänkt och perfekt plan, men nu vet jag inte om jag skulle vilja ha det så, om det ens vore möjligt.

Det finns få saker jag är så rädd för som att förlora de jag håller kär, och samtidigt som jag slits mellan saknad och mina klena försök att dämpa denna, sitter en tredje liten part och ugglar i bakhuvudet. Och ju mer jag hoppar fram och tillbaka, mellan smärre panikattacker av hjälplöshet och tomhet, och lyckorus där jag helt fokuserar på det jag är här för att göra, inser jag hur maktlös jag är; jag kommer aldrig, aldrig någonsin kunna lura mig själv. Det är lika omöjligt som det alltid varit.

Egentligen vet jag inte riktigt om det tjänar något till att sitta och älta det, för någon mirakelmedicin lär jag nog aldrig hitta. Men när ens enda två alternativ känns lika omöjliga, blir det svårt att dra någon gräns för de båda. De ryker ihop med varandra jämt och ständigt, och skapar explosioner av förvirring, som kan leda lite vart som helst. Och det skrämmer mig en aning. Det får mig att tappa fattningen, om så bara för en liten stund.

Precis hemkommen fårn kören, varit och smidit spik hela dagen, och längtar mig nu gråtfärdig efter mitt snart stundade samtal med Mimmi. Wihi!
Satte mig precis vid pianot och började spela på en låt jag försökt lära mig ett tag nu. Min lärare sa självklart nej i våras efterosm den var för svår, och jag tänkte "Jahapp". Sen har jag börjat fingra på den på egen hand iallafall, och här sitter jag nu, mens nart första sidan avklarad, och känner mig sjukt stolt och glad! He keeps underestimating me. Fast fyu fan vad jag saknar honom. Antar att jag får leta fadersfigurer på annat håll. (som min nye slöjdlärare till exempel, han är ett praktexemplar, en riktig karlakarl från norrland som tar allt lugnt och metodiskt med glimten i ögat.)

Det är verkligen en underbar tjänsla att klara av saker som man länge funderat på men aldrig vågat gå in för helt. Mitt nästa mål får bli blues, känner att det kan liva upp stämningen här lite(för den är ju så död, jorå)
Ser fram emot min hemresa i helgen, även om det kommer vara tomt utan Mimmi. Fast tror jag kan nöja mig mer än tillräckligt med mina fränder och Jean, min franske vän som är på besök i Lund. It's gonna be awezum!

Nu är det mer piano som gäller, det formligen kliar i fingrarna av spelsug. Som en vis man en sade (inte alls faktiskt, hittar på det just nu): "När rösten tröttnat efter sångens fagra ton, låt då fingrarna ta över, och sjung, bara, sjung!"

(vet inte alls varför det här inlägget skulle få just den rubriken, men tänker på låten jämt och ständigt. Och sen verkar jag tycka att det är extra coolt att börja varje inlägg med en lång parentes med, damn my bad habits)

Hela kroppen kliar sönder av min saknad efter Mimmi, det är som en fullständig, utpumpande tortyr 24/7. Men tur att jag hunnit ladda upp med ett motförsvar de senaste 5 månaderna.
Jag har börjat skriva på ett brev till min moster Ansgaria, ett brev som jag tänkt börja på de senaste två åren. Eftersom hon är nunna och bor på ett kloster(I know, the awesomeness is all over the place) är det väldigt sällan vi ses, vilket är något jag avskyr. Särskilt med tanke på vilken underbar människa hon är, finns få som gjort så mycket gott intryck på mig under så kort tid.

När jag kom till Västerberg fick jag för mig att jag skulle ta tag i mitt skrivande igen. Men ack vad det är svårt att börja när man vet så lite om vad man vill få ner på papper. Det står still i skallen på mig, känns som en stor klump av gamla utslitna idéer i mitt huvud, vilka alla kommer förbli utnötta, trista och samtidigt fullkomligt perfekta(i mina ögon). Och det retar mig vansinnig, jag vet inte vart jag ska börja, hur stora krav jag ska sätta på mig själv, och hur bra jag kan förvänta mig att det kan bli. För det är utan tvekan det som är det största problemet egentligen. Jag brukar alltid ha uppslag, men vill ha en klar bild av min egen förmåga och deras möjliga framgång, annars försvinner inspirationen på två sekunder.

Om man tar träsnideriet till exempel, visste jag redan efter första veckan vart jag låg, hur mycket jag behövde anstränga mig för att göra mig någorlunda nöjd, och samtidigt kunna höja mina krav till en rimlig nivå. Men skrivandet är ett så flytande ämne, en så suddig konstform av ens eget inre, att jag inte vet exakt vad jag vill ha ut av det.

Jag har febrilt letat efter en skiva som perfekt kan motsvara mina önskningar. Jag läste "en mysig skiva" på någons blogg, och tänkte "Fan, jag vill hitta min mysiga skiva, mitt ultimata koncept av avspändhet, vackra tonslingor och känslomässigt laddade texter." Och jag fortsätter leta. Självklart finns det vissa kandidater, men det är så otroligt svårt när man har för mycket musik, jag blir för förvirrad, och vill höra lite av allting. (vilket nog är svaret, jag borde slänga ihop en lista som funkar alla tider. Lite som Lisas brända skiva hon gav mig, damn that's some good shit!

Nu får det räcka med skrivandet för den här gången, hörs igen anytime soon!

Kom precis från ännu ett rep med Syltkören, en hoper människor från bygden som sjunger tillsammans, alla över 65 år(inget tvång) och skitglada är de med. Asskönt att kunna sjunga av sig lite en gång i veckan, känns verkligen super. Adelina och jag bakade kanelbullar till fikat, blev mer än lyckat.
Jag har varit helt upprymd av glada känslor hela dagen, bestämt mig för att hälsa på Mimmi över jullovet, verkligen det bästa någonsin som kunnat hända. Sen har jag fortsatt hugga tråg, och insett att jag helt enkelt älskar att arbeta i trä. Det är så lugnt, våldsamt, roligt och slitigt. Gaawd.

Nu ska jag äta färdigt med tallrik mjölk och müsli, salut!

(helvete vad jag var duktig på att komma på en passande rubrik)
Nu sitter jag och försöker fundera ut ett sätt att sammanfatta Västerberg och stämningen här. Det är verkligen skitsvårt. Idag var vi ute i ösregnet och klöv upp en asp, det var verkligen stora bitar, runt 60cm diametern, som gick att dela på två sekunder med ett par kilar och en slägga. Jag gillar när små grejer påverkar stora saker, som typ 9/11 (jag menar, att ett par små flygplan kunde förstöra huset var rätt duktigt gjort). Sedan forslade vi hem bitarna och började hugga ut tråg i dem, sådana där avlånga skålar som är väldigt typiska för gammalt bondeliv, fyrkantiga fruktskålar ser det ut som. Fast självklart råkade ajg sabba mitt första genom att hugga för ivrigt. It's a shame, really.

Mitt rum är för tillfället upplyst av enbart ett par ljus, väldigt förbjudet, men väldigt mysigt. Har haft en helt underbar helg i Lund, var hemma ett par dagar enbart för att säga hej då till Mimmi, the love of my life. Vi lyckades göra knappt någonting i exakt två dygn utan att vara uttråkade en enda sekund. Kinda impressive. Vår loppsirunda på lördagmorgonen slog alla rekord, vi handlade en stor militärryggsäck, ett par vinterkängor, långkalsonger, en skjorta(assnygg) ett par skjorts(lika assnygga) två kryddburkar, två böcker, ett par handledsvärmare och säkert något mer jag glömt. Sammanlagt 150 spänn, jag gillar't!

Det är verkligen helt sjukt att gå från tre veckors täljande av skedar, till den bästa helgen i mitt liv(+ en jävla massa gråt, men försöker se det som något fint((men jobbigt, uff)) ) till att åter vara tillbaka i mitt rum i andra sidan Sverige, med vetskapen om att jag inte kommer få träffa Mimmi på sjuhelveteslång tid. Fy fan.

Nu är det nog dags för lite mat och kanske att jag går ner en stund och fortsätter tälja lite, det är bra för att rensa hjärnan och komma fram till fina saker man gillar här i världen. (Mimmi, Mimmi, Mimmi)

Sleep tight y'all!