Adeodatus

Om ni varit ivriga läsare från start kan ni nog dra slutsatsen att jag använt ganska exakt den här titeln på ett tidigare inlägg för längesedan. Detta inte på grund av att jag börjat förlora inspiration, utan mer för att det är en jävligt värd låttitel.
Idag har jag gjort saker non-stop, från skola, till piano, till rundtur med May, till hemåt i ösregnet, till brasa och mackor, till en liten löptur, till lite mer piano med Mirjam som ackompanjerade på fiol, och sedan slutligen till mitt älskade Facebook. (som jag ör övrigt har en rätt tarvlig relation till, mitt enda riktiga nöje där för tillfället är den omtalade filmen, you all know which one, och Bert Svensson, min nya kompis. Hon ((bestämt inte han)) är mycket trevlig att prata med, säger mycket smart och underhållande!

Jag hade tänkt lägga mig för att sova för längesedan, men, you all know the story. Det som slutar med Facebook...Kommer aldrig sluta. Typ.

Nu sitter jag och försöker och sjunga med Mirjam samtidigt som jag skriver, håller ögonen öppna, och ger Soya förvirrade smygblickar.

Nej, nu får det räcka med dravvlet, sov gott allesammans, imorgon är en STOR dag. Jag Lovar.

Det finns alltid vissa saker som, av olika anledningar etsat sig fast på ens medvetande. Det kan handla om vanor, känslor, ja, vadsom helst som på verkar en, men ofta utan att man ens är medveten om det. En av de sakerna för min del, är ne gammal mobiltelefon (okej, inte så gammal, knappt ett par månader sedan jag bytte). Dess knappsats har en helt unik känsla, man måste anpassa sina händer för att skriva på den, precis som jag var tvungen att anpassa mina inlärda vanor att skriva på den nya mobilen jag fick.
Egentligen spelar det ingen större roll, nej, det är först när man upptäcker en saknad, eller frånvaro av något som man blir medveten om dessa, till synes obefintliga skillnader, dessa karaktäristiska konturer som formar ens medvetande. Nog är det en sällsam känsla alltid.

Imorgon kommer julmusten. Kvällen har genomsyrats av ett högljutt smattrande från tangenterna, med en ringande kör av skratt och flåsande andhämtningar. Sällskap är alltid bättre när man får dela det med någon. (en egendöd mening)

Jag har planer om framtiden, vissa sträcker sig enda till min pensionärstid, medan andra inte tagit sig längre än till nästa helg. Men det är nog inte det som är poängen. Nej, det är strävan efter något som håller en vaken, håller upp huvudet över ytan.
Min kindtänder värker, vet inte om det är för att jag krängt för mycekt popcornkärnor, för att har munsår som sitter precis uppe vid dem och irriterar, eller om det helt är en sällsamt jobbig kombination. Sorgligt nog kommer jag nog aldrig får reda på det, eftersom jag inte kommer fortsätta tugga på kärnorna, och såren börjar läka(jämfört med igår. Tuggade på kärnor på med). Men det gör nog inget, verkligheten blir så mycket mer intressant när man inte kan ha koll på allting, när man erkänner att det är nödvändigt att lämna vissa saker åt slumpen, våga kasta sig ut och fångas in igen, hel, som ren, som söndersliten, som förkastlig.


Jag vaknade upp och höll om en dunk gin, men i drömmen jag just drömt höll jag om dig.

Efter ett par dagars kapanjerande på Facebook, är det dags att ta det till en helt ny nivå: Bloggen måste genomgå en total förvandling. (önskedrömmande, jag kommer inte orka göra en gnutta mer med den nu som förr, men tanken är god) Efter att ha tittat på Zeitgeist: Addendum och Zeitgeist: The movie, har jag genomgått en personlig förändring. Eller, helt rätt är det inte att kalla det för det, eftersom tankar och olika idéer om samhället egentligen alltid funnits inom mig. Nu menar jag inte att jag kunnat göra lika bra filmer som dem, utan att jag helt enkelt kan använda deras tankar till att tonsätta mina känslor.

Filmerna bygger på ett kritiskt förhållningssätt till det kapitalistiska systemet, USA:s Centralbankers oerhörda makt över landets ekonomi, och användandet av det vi kallar pengar för att få än mer makt och inflytande än någonsin förr. För pengar som inte existerar.

Den fakta de presenterar går ut på att beskriva pengars värde, hur man skapar pengar ur tomma intet, och hur pengar, som inte ens existerar på riktigt fören människor tar nya lån, går att använda för att teoretiskt kunna ta över hela länders ekonomiska ställning.

Det är utan tvekan otroligt intressanta teorier och faktabaserad kunskap som läggs fram. Jag har sällan känt mig så omkullkastad och, utan egentlig förmåga att hitta några riktigt tunga argument som motsätter deras. Jag kan helt enkelt inte låta blia tt känna mig medryckt, hänförd, och ivrig att sprida filmen vidare, låta människor få möjlighet att kunna granska samhället än mer kritiskt än någonsin.
För det finns anledning till det.

Helgen har börjat mycket bra, jag känner mig mer tillfreds än någonsin förr, och saknar Polly något förskräckligt. Godis är förrädiskt, tillfälligt substitut. Börjar må illa.

Nu ska jag krypa ner och tänka på morgondagen och min inledande filmvisning nästa torsdag. Det kommer bli mycket mycket bra.

Sov gott everyone. There is so damn much time for us. And it feels good.

Girighet är människans förkastliga svek, ett smärtsamt bevis på vår, inom överskådliga framtids ofullbordan. Huruvida vi förändrar evolutionen eller den förändrar oss spelar föga roll. Det som betyder något är att de riktlinjer och samhällsstadgor som funnit i årtusenden faktiskt är oförändrade. Pengar, makt, you name it, är mer än någonsin nödvändiga faktorer som håller samhället upprätt, inte för att fungera som en blomstrande idyll, utan snarare för att tämja vårt medvetande. Och detta har inte frambringats av en "farlig supermakt" högre medvetande eller liknande, nej, det ligger fullständigt begravt inom oss. En illsint tumör, fast besluten att hålla osskvar vid gamla regelverk och normer.

Nu gäller detta inte enbart pengar, nej, det finns självklart otaliga exempel på alla möjliga sorters fixidéer som genomsyrar våra medvetanden, som egentligen är förlegade, som tycks borde höra till ett uråldrigt samhälle, men som likväl ses som en självklarhet.

Det som irriterar mig, och nu inte bara lite sådär smått som man kan gå runt och grumsa över, nej, nu menar jag verkligen avskyr, är helt enkelt den rika människans oförmögenhet att slå sig fri från ekonomins fängslen, "the invisible handcuffs on your mind". Att vi är inkapabla att ägna oss åt välgörenhet i olika former till exempel, trots vår ekonomiska ställning, är, utan tvekan sorgligt. Men likväl inte förvånande. För vem kan be om att någon kan ta sig i kragen och hjälpa människor på andra sidan jorden, när man inte ens klarar av att tänka sunt och förnuftigt när det gäller ens omgivning, ens närmst kompiskrets, ens ständigt pågående vardag? Det är nog tyvärr helt omöjligt.

För att försöka knyta samman trådarna, vill jag leda er vidare mot kärnan av mina aggressioner. Aggressioner som jag riktar helt enkelt min extrema illvilja mot människors behov att lägga ner en ofantliga energi på så små, betydelselösa saker som till exempel kaffepengar. Nu vet jag att ni frågar er själva "okej, han är lite lagom fånig, som först sitter och babblar om samhällsnormer, psykiska styrmedel och mänsklig ofullbordan, för att sedan byta fot och ta upp något så banalt som myntrester i plånboken."

Men det är just här min fullständiga poäng ligger inbäddad som en liten larv, för det finns inget bättre exempel på den mänskliga girigheten, vårt behov av kontroll och det inkörda spår vi håller oss efter för att forma omvärlden efter vår vilja.

Jag brukar vara väldigt dålig på att konfrontera människor i min omgivning när det handlar om saker jag mår psykiskt dåligt av att behöva höra på. Som till exempel rasism. Jag vet inte hur många gånger jag klandrat mig själv för att jag inte ställt mig upp, sagt "kan ni snälla bara sluta med det där snacket" och gått där ifrån. Men tyävrr, det händer väldigt sällan.

Idag gjorde jag, om än ett klent försök, så i alla fall en ansats till konfrontation, när det gäller den konstanta pengadiskussion som pågår i klassen. Det vanliga fenomenet "du lånade 50 kr av mig", "ja, men du lånade en tjuga, coh hon har lånat 70 av mig, så om du får 30 av henne, så ger jag dig 10", "ja, men hennes kompis är också skyldig mig en tjuga..." And on and on it goes. Utan slut, utan meningsfulla grunder, endast fyllt av ångestladdade känslor av tvång, gnidighet och oförmågan att faktiskt titta krasst och någorlunda sunt på saker och ting. För, den som trovärdigt kan bevisa för mig att ett samhälle som baserar sig på tillit och givmildhet fungerar sämre än ett som enbart går ut på att hålla fasader och påstådda viktiga förhållningsregler gentemot andra människor uppe, lovar jag ska få en stor blöt puss right where it belongs.

Jag blev så frutkansvärt fruktansvärt besviken på mina vänner, då de faktiskt inte kunde inse hur patetiskt det lät när de bråkade om vem som var skyldig vem en tia här och en tia där. Det är så banalt att det blir rent ut sagt skrattretande när man tittar på hur medelsvensken har det ekonomiskt ställt. Jag gick emot idag, och sa "snälla, håll tyst, det är otroligt tröttsamt" och efter en senare diskussion fick jag plötsligt argumentet mot mig "men, det är inte helt lätt att leva på 1000 kronor i månaden". Nej verkligen inte, du har helt rätt. Vi ungdomar lider så fruktansvärt som bor hemma, kan tjata oss till i det närmsta vad som helst av våra föräldrar om vi lägger manken till, får våra kläder och skor betalda, och sen till på köpet ytterligare fickpengar som går till att bara roa oss. För det är så det ligger till. Dagens studiebidrag läggs mer på nöjen och frambringade behov än det går till nyttosaker. Det är ett faktum.

Den här månaden har jag köpt en konsertbiljett, två håkanskivor, varit på x antal utekvällar, köpt sprit, godis, you name it. Jag får studiebidrag igen nästa vecka. Pengarna är slut, oh noes, jag blir tvungen att vara sparsam den _sista_ veckan som kommer innan nästa bidra. Det är verkligen riktigt synd. Jag hade kunnat bestämma mig för att gå runt och kollektera ihop småpengar som jag gett folk till buss, någon öl och diverse övrigt småkrafs. Men varför i hela fridens namn? För att det är mina pengar? För att jag blir så fruktasvärt mycket lyckligare av att kunna köpa ännu en påse godis på väg hem från skolan? Det finns så otroligt lite som kan stötte denna sortens beteende att jag blir galen av att behöva tänka på det. Ännu ett scenario från förra våren: Jag och fyra kompisar går till affären för att köpa glass. Eller rättare sagt, tre av oss delar på ett paket med sex glassar i, de andra två har inga pengar eller "är inte sugna". Vi kommer till stortorget, sätter oss ner, och vi tre som betalat in för glassen sitter med två var. Vi börjar äta, prata om vädret och så vidare. Jag tänker "de har ingen glass, låtom oss dela" jag stäcker över en av mina glassar, och de börjar insistera och säga att de inte vill ha, att det är min osv. Till slut tar en av dem emot den, varpå en annan av mina kompisar som sitter med en glass i munnen och den andra i näven säger något i stil med "Ni får inte den här, för jag vill ha två."

Alla människor har brister, jag tänker inte rättfärdiga mig själv, för jag vet att folk kommer säga (vilket de har sagt, tro mig) att "jag får skylla mig själv som går bort saker hela tiden" så fort jag nämner det. Problemet är att det inte är jag som klagar, det är de. Och det gör mig ganska besviken. För det finns få saker som jag så konkret kan göra för min omgivning som gör det enklare och behagligare för alla att leva, som att vara givmild, ge, få tillbaka när andra behagar, och så vidare. Att inte kunna se detta, att vara så innelsuten i besattheten av att pengar är värda något, om inte tusenfalt mer än vad som står på den där söta papperslappen, känns bara horribelt.

Sov gott vänner, jag har grunnat färdigt.

Adeodatus

Jag har verkligen börjat sakna julmusten på riktigt nu. Tänker på den dagligen nästan, och kan knappt bärga mig.
Om den inte infinner sig i affärerna nästa vecka (vilket butiksarbetarna lovat) blir jag rätt besviken, en hel dag med bara julmusten och jag(kanske lite musik, you know who) känns så fruktansvärt underbart...

Sitter och lyssnar på en gammal blandskiva, den andra delen av Deboras uråldriga serie "koppla av". Tyvärr är de flesta rätt sönderskrapade, ska nog föreviga dem på datorn någon dag, det är de värda.

Började läsa Hundra år av ensamhet innan, kom 10 sidor sen somnade jag in till Vid Protesfabrikens Stängsel. Boken är jävligt bra, ska ge mig på den ännu en gång lite senare. Nu är det dags för mat och cravings efter lite allt möjligt.

Crames på er alla (tappra hjältar som läser, jag slutar aldrig att förundras) vi ses!

Jag har försökt ta mig hel (och ren) ur helgen, mycket lite sömn, bra nätter och dåsiga dagar. Jag tror att det har varit rätt bra trots allt.

Idag vaknade jag upp tio på morgonen i Hjärup och tänkte "var är jag någonstans?". sen förstod jag att jag sovit över hos en kompis, att rummet var varmt som en bastu, och att jag inte känt mig så bakis som då sen jag vaknade upp i min systers lägenhet i somras. En mycket obehaglig insikt, no shit.

Efter det satte jag mig i köket, kommenterade lite fina muminmuggar, försökte läsa en högst intressant tidning, och började efter en timme springa till tåget. När ajg kommit fram till parongen slogs jag av hur otroligt fint det var ute. Kylig morognluft, frosttäckt mark, trots att solen var framme, ja ni förstår. Det var en sån där perfekt höst/vintermorgon som bara går att uppleva när man minst anar det.

Jag hade tänkt fortsätta, men nu vill jag mest lyssna vidare på Håkan och mysa lite med mig själv. *lyfter på hatten*

Jag har sällan hört en finare skiva än Håkans nya. Den slår en rakt i hjärtat utan att man riktigt kan inse det fören man är helt tagen.
Var på hans mycket stressiga, men fina signering i Malmö idag, han uppskattade att jag skrivit ett brev till honom. Rätt skönt att slippa försöka fumla fram en massa grejer när man är lite sådär lagom kallsvettig och mest vill kasta sig i famnen på honom. (fast bara i smyg, får inte tas för en av "de där" u know) Han var smått nyrakad(hektisk vecka, förebrår inte honom) och log sådär finurligt som bara han kan. Det var bra. Mycket bra faktsikt.

Nu sitter jag och försöker äta mig mätt och lyssna igenom hans skiva än en gång, kvällen kommer bli kort, men bra. Har råkat tacka ja till att jobba imorgon, känns lagom skönt att stiga upp halv 6 en lördag, jag som tycker det är kallt vid 9... (inte att jag klagar eller så, vill mest berätta om den prekära (( sjukt bra ord, går aldrig att använda, och när man gör det låter det alltid fel. LÖV it)) situation som uppstått.)

Nu ska jag äta en stor macka, dega framför The Event (bra serie, check it out) och sen dra vidare till May. Det kan bara bli bra!

En massa som har hänt. Egentligen inget stressigt, men huvudet har varit fyllt av allt möjligt. Fast mest fina sånger, (mest Håkans) och bra utenätter. Dagen idag har kantats av först otroligt roande lektioner som vanligt, vilket sedan gått över i besvikelse när nya skivan inte infunnit sig, men som sedan har känts smått onödigt att gå runt och vara arg för. Jag hoppades nog mest lite för mycket för mitt eget bästa som vanligt.

Har precis tagit världens kortaste power-nap på exakt 7 minuter, blev väckt av ett sms från CDON, Posten whatevaah, och nu ska jag ladda upp inför pianolektion med mackor, oboy, och guess what? MER piano!

Det har funnits en massa jag tänkt blogga om i veckan, men det har liksom inte blivit av. vet inte varför. Egentligen skulle jag kunna skriva ner det jag minns här och nu, men nej, bestämt nej. Det får bli senare isåfall. (aldrig med andra ord. Om jag inte upptäcker att jag inte kan överleva utan att skildra igelkottars likhet med Jesus and so on)

Hade ett intressant prat med Anna i matsalen idag. Hon är rätt smart. Och, det bästa med att diskutera i amtsalen är att, ju mer folk, desto hemligare blir det. Inte för att allt vi pratade om var sådär dödsfarligt för andra att höra, men dock. Lite mer en principsak tror jag.

Nu: Iväg och roa mig. Hugsorszz alla!

Sun is shining, headache and coffee. Yes, t feels good. And I never get tierd of writing in english. Or... Okej, nu.

Har suttit och gjort mest ingenting idag, druckit kaffe och tittat på Mad Men. Uppenbarligen är det miljöpolitik nu, antar att det får bli så. Anyway, fortsätter senare.

You know the moviesongs.

Helgen blev som väntat mycket bra, inte för mycket eller ör lite, bara det där man orkar med, plus en liten extra smula kakbit. (på den ofc)

Nu sitter jag och hedrar BD med invärtes lipande och halvt mumlande till texterna som på något sätt aldrig slutar påverka mig. Jag gillar läget. Jag har inte så mycket mer att säga till om, allt känns bara... som det är. Och det är inte negativt, nej inte alls. Det är bara alldeles som det är.

Egentligen går det inte att beskriva känslan, men det hela påminner väldigt mycket om en sekvens från bilfärden hem från släktträffen idag, när solen var påväg ner, färgade himlen röd och sådär i vanligt gammal ordning. Efter ett tag antog det stora blåa havet runt den purpurröda flamman en allt mörkare ton, och det uppstod ett extremt annorlunda ljus, starkt, blänkandes i mindre pölar och mot högresta vindkraftverk, vilka stod svarta, ensamma och fortsatte deras eviga tragglande i vinden.

Det var väldigt väldigt fint helt enkelt. Och stillsamt. Men det går inte riktigt att återge. Knappt ens med en kamera. Stillheten kan finnas i bilden, som fastetsad, men inte den totala stillhet som uppstår när lugn krossas mot bullret från bilar, vågor i havet, eller knastrande ljud från brasan. Det är nog det som är det riktigt avgörande skillnaden.

nu ska jag lyssna vidare på min yngre tonårsförälskelse och tänka på lite allt möjligt.

Började skriva på ett fint inlägg tidigare idag(angående bilden jag lade upp) men datorn började lagga, och nu är det helt borta. Borde egentligen skriva om, men det som ska skrivas ska skrivas för stunden. Och den är förbi. Har ahft en bra kväll, dagen har varit lika perfekt, nu återstår endast sönderrivna drömmar och nattligt ihopkurrande med Soya. (låter nästan lite perverst, jag lovar, har INTE någon intimare relation med vår katt.)

Dagens höjdpunkt finns inte att greppa med ett, ett flertal eller ens miljoner fingrar. Antar att slutsatsen får bli att hela dagen varit en berg-och dalbana som inte slutat fören jag sjönk ihop framför tidningen på eftermiddagen runt tresnåret, tog en klunk kaffe och kände mig som en upphängd tygtrasa. Lite svettig, klibbig, smått uppfylld av något sorts euforiskt rus som hela tiden kämpade för att lägga sig. Det har tillslut lyckats.

Egentligen har dagen inte varit mer speciell än andra, det är mer en ovanligt stimmig klass som fyllt skolkorridorerna(och klassrummen för den delen) med skratt och barnsliga upptåg. Inte oväntat var jag tvungen att vara värst som vanligt, och lyckades facepalma trappan när jag var på väg hem. Cykelfärden med River en vacker dröm i skallen kändes något större, något förbannat gladare än vanligt.

Nu sitter jag och väntar på att kvällen ska ta mig under dess vingar, och sen om det är en tidig sömn, film eller frenetiskt pianospelande som väntar återstår att se. Jag är öppen för det mesta, hoppas skymningsmörkret är lika öppet för mig.
(Hittade en batteriladdare under Deboras säng, visste att hon beslagtagit det. Hon är duktig på sånt.)

Jag kände "rent spontant" (internisar ftw) att bloggen var tvungen att få NÅGOT mer än bara text.
bilden är tagen fårn en helg när jag hängde med Axel i hans sommarstuga en helg och drack öl, klippte gräsmattan, paddlade kajak och spelade dragspel.

Thåström är temat för kvällen, och jag är dålig på att hjälpa min bror i matte. Får känslan av att jag borde ha ansträngt mer på lektionerna i skolan, men slår bort den lika kvickt, ångestladdade ämnen ska tas med silkesvantar och Ut.

Har fixat min pragavgift idag även, kommer bli en hård månad utan pengar, men jag tror inte att det kan hjälpas, måste man så måste man. (spendera pengar på onödigt krafs)

Återkommer

Salut!

Sitter och diggar saten till NIN, kvällen går in i en period då jag frenetiskt lyssnar igenom vissa favoritskivor, tänker på sånt där man sak tänka på sent en skoldag, och nästlar mig igenom en liten insjö av chattrutor och hemsidor.

Min galet fina polack blir bara bättre, vi sitter och skämta roch pratar mer än vi spelar piano, men eftersom han kan bidra med det enda jag kan tänkas behöva, nämligen motivering och lite extra stöd till som tätt, fyller han en alldeles utmärkt funktion. Funderar på att ge honom en riktigt fin present någon dag om allt fortsätter att gå lika bra som nu. Exempel på hans totala öppenhjärtlighet: Han sitter och plinkar på stycket vi ska börja på, ett av Chopins preludier (låter mycket finare så) vilket är ett av mina stora favoriter, när jag kommer in genom dörren. Kan bara sätta mig ner lite försiktigt, låta jacka hänga tungt på mina axlar, pusta ut efter cykelfärden och le lite blåögt och dumt.

Lyckades laga min stora dator igen, har i någon veckas tid enbart kunnat använda min lilla skoldator (inte fy skam det heller) men precis som kaffe som ska drickas ur kopp (om man inte slår på stort med ett 2 dm högt glas) tar sig bloggen alltid en gnutta bättre när den får åtnjutas via en stor skärm, ett tjockt, smattrande tangentbord och högtalare som utan tvekan kan mäta sig med de som sitter inbyggda i den bärbara.

Nu är det dags för lite miljöombyte: Köket nästa.

Hösten går i håkanismens fotspår. Från att efter andra spelningen tappat suget, till att ha en mp3 fylld enbart med hans verk, känns stort. Det som kan göra det ännu större är de två nya låtarna som släpptes för någon vecka sedan. Sällan jag så ihärdigt knarkat något nytt musikmaterial, och det blir bara bättre.

Om ganska exakt 7-8 dagar (det var en rätt oexakt siffra, men det står lite olika här och var, men tror det är 8 ungefär. Kanske.) släpps Håkans nya skiva och jag har för första gången på väldigt väldigt länge bestämt mig för att faktiskt köpa den. Det fanns en period i mitt liv när jag köpte skivor ganska regelbundet, men i samband med fattigdom(omprioritering), Spotify och väldigt icke-legal nedladdning (om någon antipirat ser det här så får de helt enkelt utgå från att jag skojar med det där sista) har jag slutat med detta. Nu känns det dock som en perfekt tidpunkt att ta upp det igen.

När det gäller andra band, brukar det ofta vara väldigt lätt att få tag nytt material flera dagar innan skivan släpps i affären, men för en gångs skull tänker jag invänta skivan, klappa signeringen lite, trycka in den i dvdspelaren och köra igång på högsta volym i vardagsrummet. Kanske med tänd brasa med, får se om vädret tillåter.
Det kommer, utan tvekan, bli den bästa eftermiddagen det här året, och det lär förbli så fram till konserten den 20e November här i Lund.

Nu ska jag återgå till att gräva ner mig själv i något hörn och fortsätta lyssna, kanske att jag dyker upp senare för att berätta att jag har brutit benet när jag varit ute och sprungit, we'll see.

Have a freakin' good day ya'll.

Ibland när jag av ren händelse titta rin hos andras bloggar(sällan jag följer någon specifik regelbundet) slås jag alltid av hur otroligt tom min faktsitk ser ut. Jag har inte ens vettiga bilder upplagda. Okej, vissa få när jag känt att det varit befogat, men dock!
Jag har inga spännande (med eftertryck) typsnitt, bakgrundfärger, eller udda krumilurer i hörnen som vittnar om en väl genomarbetad och tilltalande blogg.
Fast det är nog där källan ligger, jag anser inte mig själv ha en välstädad, hemtrvlig sida. Den är mest vit, svart, och titt som tätt fylld av ofrivilliga reklambilder. Fast jag tror nog att det hade varit trevligt med lite förnyat utseende, sådär för att förhöja tilltalelsen av att läsa det jag skriver.

Nog om detta. Helgen har varit bra, mycket fest, lite sömn, kanelbullar hos Anna, (tjejgänget och jag) lite funderande och återupptagen karriär som löpare. Tänker aldrig mer sluta springa, det är nog det bästa jag vet för tillfället. (jaja, okej, överdrift, men det är rätt värt)

Nu: Potatismos, ännu mer bullar, mjölk och Mad Men. Feels Good To Be Alive.

Hallen är travad med nyköpt ved. Sushi och Soya har börjat komma överens. Amos spelar munspel. Jag sitter och bloggar. Jo, nog återgår världen till det normala igen. Vet dock inte om det är bra eller ej, men det känns mysigt och behagligt för stunden i alla fall.
Sma nog ta mig neråt staden snart, Lotta har lyckats krypa ut från nästet i norr, och förtjänar minst sagt en stor kopp kaffe. Det gör vi nog alla, när jag tänker efter.
Ska rota fram något gammalt bortglmöt band och förlora mig i nostalgiska refränger. It's a rainy day woman, and I feel like river dancing. Hourray.

Igår var KB det enda alternativet. Kvällen började med ett förkrök hos Johanna, då jag bäljade i mig en flaska vin, diskuterade tvn's inverkan på befolkningen med hennes mamma, och blev facerapad. Sedan drog vi vidare till KB (Lisa och ett par till) där vi mötte en hedervärd skara människor, lika full aoch glada som oss andra. Detta mynnade, inte oväntat ut i än mer öl, dans och skrålande till det gambianska fyllot.

Jag har idag varit på en ceremoni, där min syster tilldelats ett diplom för ex antal lästa år på universitet Det var rätt tråkigt fram till "minglet" i pelarsalen, där det utdelades champange(3 glas fick det minsann bli) em stor mängd dumle, kex och klementiner. (finally, mina cravings är som bortblåsta)Nu sitter jag hemma i soffan vid brasan, klappar katten, tänker lite på gårdagen, snurrar runt vinet i glaset som pendlar mellan bordet och mina läppar, och njuter av att inte vara märkbart tsörd av någonting alls. En oerhört nyttig upptäckt.

Nu ska jag hjälpa systar mig emd fonduen, och senda öva lite piano, gotta get fit. Seeya alla round!